En ljum sensommarkväll för ett par veckor sedan stod poeten Linton Kwesi Johnson, eller LKJ, på scen i Stockholm. Ämnet var hans livsgärning som poet och musiker. Han inledde samtalet med att säga att han så sent som 2002 möttes av otyglad kritik för att han blivit invald i Penguin Modern Classics-serien, en prestigefull serie kanoniserade västerländska litterära verk.
Kritikerna tyckte inte att det passade sig att en jamaicansk-brittisk reggaeartist skulle ingå i den. Eller låt oss säga som det är, det var för fint för en svart poet som ägnat sitt liv åt att skildra den ingrodda brittiska rasismen och polisbrutaliteten som präglat samhället ända fram till våra dagar.
Oklanderligt klädd i hatt och kostym, med röd pullover under i klassiskt brittiskt snitt beskrev han, utan att darra en enda gång på manschetten, det hårresande rasistiska London han kom till som 11-åring. Vissa delar av det var jämförbara med apartheidens Sydafrika, det fanns platser i London där svarta medborgare helt enkelt inte tilläts vistas. Polisen okynnesbråkade med svarta ungdomar och föräldragenerationen förnedrades i egenskap av både arbetarklass och migranter.
För att tackla livet som ständigt alienerad tvingades den svarta minoriteten i London att utveckla sina egna uttryck. Alltifrån reggaefester med egensnickrade baslådor till organisering på arbetsplatserna under en tid då till och med de etablerade facken använde n-ordet. LKJ punktmarkerade vikten av att skapa egna institutioner när man inte välkomnas i de redan etablerade. Egna vägar för motstånd och kultur.
Samtalet påminde mig om en artikel av Lars Axelsson i tidskriften Brand 2/2019 om fenomenet ut- och indefiniering. Den handlade om kampen om Umeås lokstallar som byggdes om till ett autonomt kulturhus 2014. Bygget utfördes utan att kommunen uttryckligen godkänt det och gänget bakom projektet förväntade sig reaktioner från polis och politiker.
För att göra historien kort så erbjöd kommunen istället ett kontrakt och det slutade då med att kulturhuset hela tiden behövde förhålla sig till kommunens önskningar och regler om vilka evenemang som ansågs lämpliga. Vilket inte bådade gott för ett frihetligt kulturhus. De hade blivit indefinierade av kommunen. Det betyder att samhället tar upp uttryck och med Axelssons ord ”kramar ihjäl” dem, vilket dödar den motståndsglöd som eventuellt fanns där innan. Motsatsen till det är att utdefinieras, att samhället distanserar sig från fenomenet och pekar ut det som ett problem.
LKJ:s poesi, som trots indefinieringen i Modern Classics inte tappat i glöd, och historien om Umeås autonoma kulturhus, belyser nödvändigheten av, men också flyktigheten i, att bygga egna institutioner för motstånd. Det är en svår balansgång mellan att stampas ut av polisen och att tas upp av samhällets byråkratiska apparat och därmed vaggas in en slags falsk trygghet om att myndigheterna har ens rygg.
Ett dagsfärskt exempel är "Vi anger inte"-kampanjerna i kölvattnet av den angiverilag regeringen vill stifta, som skulle tvinga offentliganställda att anmäla papperslösa de möter i arbetet. Tusentals vårdarbetare, lärare och bibliotekarier har protesterat och budskapet är rätt och slätt: Vi vägrar. Protesthandlingen kan komma att utdefinieras och beläggas med straff. Men smartare av regeringen, om de vill kväsa motståndet så smärtfritt som möjligt, vore att komma på ett sätt för protesterna att kunna passa in i deras egen plan. Sträcka ut en hand, be om en kompromiss. Kanske ska inte alla papperslösa anges, bara vissa? Indefinieringens kugghjul börjar sakta snurra.
För övrigt:Bokmässan i Göteborg står runt hörnet. Gör en insats för Litteratursverige och köp böcker direkt av förlagen om du har vägarna förbi.
