Amette tuggar på bettet och svetten löddrar på halsen. Det är framridning inför terrängritten. Nu gäller det. Jag har levt i stallet sedan jag var åtta, tränat, ridit, tävlat och trillat av och hoppat på. Nu är jag 16 och Amette är sex år och mitt hopp. Vi har tränat ett år för att debutera. Jag svettas och känner mig yr . NU gäller det. I dag handlar det om oss. Är vi ett fälttävlansekipage? Terrängprovet är det svåraste och fokuserar på ryttarens och hästens förmåga att anpassa sig till terräng, beslutsamhet genom hoppförmåga och ömsesidigt förtroende.
Mitt hjärta slår hårt under nummerlappen. Omvärlden krymper, mitt synfält blir mindre och kroppen sjunker in i hästens. Vi startar i jämn galopp över ängarna med kraft i hoppen. Människor runt banan hejar på.
Så kommer ett vattenhinder.
Backen före hindret sluttar brant och vi ska hoppa ner i en mörk å och sedan upp på andra sidan över en stock. Vi måste ha fart ner i vattnet för att klara det. Kla-kla-kla-ra det! När vi kommer över kullen och galopperar ner för backen så vägrar hon, hon kasar, ja, hela hon kasar för hon fattar att jag ska ha ner henne i vattnet. Jag sätter mig bakåtlutad och tar tag i halsen och bara driver på för att hon inte ska tveka. Jag skriker ”Kom igen!” till henne och jag smackar och det är en match mellan henne och mig fastän vi är i samma lag. Självklart så tvärnitar hon och borrar ner sig i lervällingen.
65 kilo rubbar inte 600. Tills jag tar tyglarna i en hand, tvingar upp näsan så att hon inte kan titta neråt och med hjälp av alla hjälper får henne att hoppa ner i vattnet. Hon blir så chockad när hon landar i vattnet att hon ställer sig mitt i och börjar darra och i samma ögonblick ger domarna oss minuspoäng för hennes vägran. Vi kommer inte upp ur vattnet, vi kommer inte vidare. Inte då.
Tävlingsridandet var en stor del av mitt liv. Det präglade mig. Att aldrig ge upp. Och Amette blev till slut en utmärkt fälttävlanshäst.
Då och då tänker jag på alla år i stallet. På allt slit, all träning, på alla prisbucklor och på alla nederlag och på vad det betytt att vara en hästtjej. I Lena Forsbergs doktorsavhandling ”Manegen är krattad, om flickors och kvinnors företagsamhet i hästrelaterade verksamheter” visas att hästflickor i stallet får en unik ledarskapsutbildning i de unga åren. ”De tränas i ledarskap hela tiden. Det är en farlig miljö och de här unga flickorna måste vara snabbtänkta och beredda på att ingripa.” Stallmiljön vidgar kvinnors genusutrymme, skriver hon. ”I världen utanför förväntas de att vara kvinnliga med allt vad det innebär, i stallet förväntas de vara handlingskraftiga. Det handlar mer om arbete och att hugga i.”
Ja, jag lärde mig mer i stallet än i skolan om livets regler. Fia, Kavat, Amette, Paulette, Sankt Gotthard, Cindy, Lisette, Bamse … Alla dessa hästar och år i stallet har gett mig fysiskt självförtroende och lärt mig vikten av mental förberedelse. Och lärt mig bedöma ett hinder. Och hur jag ska komma över det. ”Kom igen! Upp med näsan!”
