Hatattackerna mot Little Jinder, hatet och hoten mot Alexandra Pascalidou, Rosanna Dinamarca, Birgitta Olsson, you name them. Det där har inte hänt mig, lyckliga jag, tänker jag tralala. Håll käften! sade jag till mig själv, det har du visst det. Och ja, precis som förra året när, jag tror snudd på, alla tjejer i landet samtidigt satt och räknade upp, skrev ner, tvingades minnas och försökte glömma alla de gånger vi blivit sexuellt trakasserade här och var och i tid och otid, så kom jag nu ihåg det första hotet, en käftasmäll, som var ämnat mig på grund av mina åsikter och de jag umgicks med. Han som skulle dela ut den, vi kan kalla honom Jörgen, från samma stad som jag, vi kan kalla den Tranås, hade fått höra att jag umgicks med folk som var kommunister och att jag hade berättat för någon som han kände, hur vidrigt man behandlade fåren för att få fram persianpäls. Och den där någon, tog illa vid sig och var visst släkt med någon i pälsindustrin. Inte bra. Och då skvallrade han för Jörgen och Jörgen var ju militär och visste ”vad vi kommer göra med såna som dig i händelse av krig!!” Han sade så till mig. Spände ögonen i mig och pratskrek på ett ”active aggressive-sätt”. Jag såg fradgan i hans blick och jag blev, i samma ögonblick som jag såg hans smocka hänga i luften, rädd. Han måttade och missade min käft men träffade min bästa väns, vi kan kalla honom Johan, käft.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Inte för att Johan hade samma åsikter som jag utan för att han var kille. Man slår inte en tjej. Det var enda analysen vi hade efteråt. På fyllan. Eller jag var fyllechaffis, nyss fyllda 18 och nytaget körkort. På en festplats på landet, vi kan kalla den Malexander.
Två saker gjorde mig förbannad – han hothatade mig på grund av mina åsikter och han slog inte mig utan Johan, på grund av att jag var tjej. Stackars Johan och jävla Jörgen! Och stackars mig. För det som sedan hände var att jag studerade i samma stad, vi kan kalla den Linköping, som han jobbade som yrkesmilitär. Och på helgerna när jag skulle åka hem så klev jag av tåget om han klev på. Jag bevakade perrongen innan varje avgång. En gång såg jag för sent att vi var på samma tåg. Jag vågade inte röra mig. Jag kissade på mig, av rädsla för att gå på toaletten och att han eventuellt skulle stå utanför när jag var klar. Trots att jag hade min bandytrunk med vassa skridskor i och en hård bandyklubba och var en av landets främsta liberos. Och ungefär där började jag pendla mellan rädsla och hat.
Men nu är det 2017 och jag fantiserar lite om Jörgen;
Hej Jörgen, jag har inte ändrat åsikt. Har inte du det heller?
Kommer du fortfarande göra det där du sade med sådana som mig i händelse av krig?
Jag vet inte vad jag ska göra med en sådan som du i krigstid. Det enda jag vet, efter att ha delat sal på lasarett med en sverigedemokrat, är att vi har samma behov av mat, omvårdnad och kärlek och omtanke. Kanske jag frågar dig som jag frågade min salskamrat om du vill ha något från kiosken, när jag ändå ska dit? Jag har ju ben att gå med, det har inte du. Kanske jag säger, för att jag låtsas att du inga ben har kvar. Kass karma, liksom.
