Om en dryg månad är det gymnasieval. En hel del 16-åringar i Sverige kommer då att välja ett så kallat CLIL-program, där undervisningen sker till största delen på engelska i alla ämnen. Det var nära för mig också; argumenten var många för mitt 15-åriga jag. Så praktiskt att få sig mer engelska till livs i dagens globaliserade värld. Det är ju bra att läsa extra, eftersom det förekommer mycket engelska på universitetet om man vill läsa vidare sen. Och jag gillade engelska och var bra på det, så varför inte, liksom?

Nu blev det inte så. Och tolv år senare, med en hel del språkvetenskap och språkpolitik i bagaget är jag desto gladare för det. I dag är forskningen i stort sett enig om att man lär sig absolut bäst på sitt förstaspråk. För att kunna analysera och lära sig begrepp och abstrakt tänkande behöver man ha tillgång till sina mest avancerade språkresurser. Och dem har man allt som oftast i det språk man har använt sig av sedan barnsben.

Det är även så att den som fått tillfälle att utveckla sitt förstaspråk ordentligt har lättare för att lära sig fler språk. Det om något talar för satsningar på att elever med ett annat förstaspråk än svenska ska få undervisning i förstaspråket. Särskilt de som inte har lärt sig svenska parallellt med sitt förstaspråk utan måste studera det i högre åldrar. I Sverige finns dessutom en lag, språklagen, som säger att alla ska ha rätt att använda och utveckla sitt förstaspråk. 

I den mänskliga hjärnan främjar olika språk varandra, vilket gör att den som får utveckla sitt förstaspråk troligtvis kommer att lära sig svenska snabbare. Just nu pågår till och med ett forskningsprojekt vid Stockholms universitet vars resultat pekar på att flerspråkiga människor har större kognitiva förmågor. Det verkar vara så att konsten att jonglera två eller flera språk tränar hjärnan i att jonglera fler processer överlag.

Trots detta är det svårt att få till fungerande förstaspråksundervisning i Sverige. Hur kan det komma sig att vi har hela gymnasieprogram på engelska, men inte kan få till en anständig nivå på förstaspråksundervisning i till exempel arabiska (som nu i dagarna tros gå om finskan som näst största språk i Sverige)? 

En del av det komplexa svaret på den frågan är naturligtvis status. Status och makt handlar till stor del om språk och språkbruk, och vice versa. Engelskan och de anglosaxiska länderna har enormt stort informellt inflytande på Sverige i dag. Och vi gillar det, eftersom vi ser upp till dem, eftersom de representerar något vi vill sträva efter. 

Och det är bland annat därför SDU kan börja yla om vilken ”sjukt dålig idé” det är för SVT att sända nyheter på arabiska, men vara knäpp tysta om det faktum att stora delar av Sveriges forskarkår knappt kan prata om sitt eget ämne på något annat språk än engelska – inte ens på svenska.