Det känns som att det bara finns två vägar.
1. Moderskap.
2. Bli den extravaganta fastern/väninnan/gudmodern med rosérosiga kinder som alltid svassar in med en ny hisnande tale from the world – givetvis med en älskare i varje Medelhavsort. White Lotus-Jennifer Coolidge. Man måste bli White Lotus-Jennifer Coolidge.
Ska jag ha kul eller ska jag ha barn? Jag tänker på det varje dag och jag tänker på det när jag ser Hotell Romantik, dejtingsprogrammet för 65+, som nu är tillbaka i Svt. Behöver du en kram för att överleva denna gudsförgätna årstid: varsågod.
Premiäravsnittet har mer karisma i lilltån än ansträngda Love is Blind eller Gift vid första ögonkastet lyckas åstadkomma i hela säsonger. Allt känns så sinnligt och fysiskt där i solen, påtänt och lustdrivet. Komplimanger haglar, tungor möts, gnistor sprakar. Så himla potent och svettigt alltihop. Varför är inte jag bjuden på den här festen?
Särskilt kvinnorna har något bekymmersfritt över sig. Något ohämmat, något bekant, något som påminner om festnatten på studenten. Världen för ens fötter, lukten av syren och hormoner.
“Jag vill leva livet fullt ut!” utbrister en av damerna. “Jag längtar efter kyssar” säger en annan, en tredje vill “tvålas in i duschen”. Kerstin, 85, flirtar skamlöst med tröga gubben i solstolen bredvid: “Kinkighet kan man smeka bort vet du”. Blink blink. Läppjar på en cocktail. GOALS.
Under poolpartyt utbrister en av alla damer med livsbejakande läppstift: ”Oj vilka killar, hur ska man kunna välja?”. Handen upp alla som brukar känna så på fest/krogen/Tinder.
Jag antar att entusiasmen beror på typ…psykisk hälsa. Men kan det också bero på att de inte behöver hitta en lämplig blivande lämplig pappa?
Det är så mycket svårmod kring dejtande bland kvinnor i min ålder. Sårigt, uppgivet, desperat. För det är ju omöjligt, faktiskt, att bli himlastormande kär med hopp om barn samtidigt som klockan tickar. Det finns inte mycket utrymme för “det händer när du minst anar det” när en inre monolog om eventuella samarbetssvårigheter i ett föräldraskap serveras med första drinken.
Man har börjat inse att man kanske inte hinner bli kär, och om man hinner bli kär så kommer det vara i någon som kanske inte lämpar sig som farsa. Och om allt det ändå faller på plats kommer man inte hinna göra som man vill, typ prova att bo ihop ett par år innan man skapar en ny människa tillsammans.
Inte heller hinner man ägna sig åt kravfri kemi längre. JAG HAR EN TID ATT PASSA HÄR och klockan tickar. Men. Gud. Vad kul vi skulle ha om vi slapp tänka på barn?!
Är det så det är för jämnåriga män? De känns ju betydligt lättare till mods. Är det för att deras inre klocka låter dem vänta trettio år till med förnuft och tråk?
Jag blir avundsjuk på kåtsprängda “Hotell Romantik”. Jag vill också spilla ut mig i bikini vid poolen och helt enkelt: flirta med den som är hetast. Inte tänka längre än på nästa kyss. Verkligen inte tänka på om han kommer gå på föräldramöten.
Jag vill skriva att jag härmed bestämmer mig. Att jag ska strunta i barn, att jag mycket hellre vill ha kul, att jag vill vara som tanterna i Hotell Romantik. Glupskt kasta mig över det kött som serveras på dagens meny. Att valet nu känns tydligt, att jag självklart väljer att bli den rosérusiga väninnan/fastern/gudmodern. Det är inte helt sant. Men på något sätt känns det som att jag har fått en present. Jag är sugen på att bli kär igen.
