BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För vad är det egentligen människan gjort som är så hemskt? Visat dåligt omdöme genom att måla sin båt med miljöfarlig färg? Inte bra. Men hur allvarligt på en skala? Till exempel om vi jämför med de riksdagsledamöter, flest män men även kvinnor, som gömt miljoner i skattefria paradis och inte deklarerat en krona förrän de fick frikort genom skatteamnestin?
Åsa Romson är inte alltid toppen på att uttrycka sig, det är sant. Hon snubblar på orden ibland, säkert mer när hon känner sig jagad. Men tror någon på allvar att hon verkligen menar att 11 septemberattacken var en ”olycka”?
Jag vet inte. Kanske tolkar jag henne alltför välvilligt. Men hon har i alla fall inte gjort sig skyldig till så uppenbart dåligt omdöme som Fridolin. Att en feminist i ett feministiskt parti inte funderar två sekunder över en tilltänkt partistyrelsekollegas vägran att ta kvinnor i hand är …. ja, vad ska en säga?
Själv blir jag stum. Och tänker på min värld där jag numera ofta träffar människor med dövblindhet. Där är beröring helt avgörande. När någon inte ser och hör måste den som kommer in i rummet presentera sig genom att röra vid personen. För att prata utan tolk krävs taktilt teckenspråk som sker genom händerna. Alltså den del av kvinnokroppen som en man med politiska ambitioner, fostrad i en extremt patriarkal och konservativ muslimsk tradition, anser vara alltför intim för att röra vid.
Gustav Fridolin visste att Khan inte tog kvinnor i hand men hade inte förstått att kvinnor skulle bli upprörda.
Hur kommer det sig att vi har ett läge där en man vid flera tillfällen visat uppenbart dåligt omdöme och det hela slutar med att en kvinna blir avsatt? Som DN:s Viktor Barth-Kron tvittrade: ”Ambitiöst att iscensätta hela Kaplan-Fridolin-Khan-AKP-Milli Görüs-historien bara för att få chansen att byta ut Åsa Romson.”
Svaret är lika enkelt som sorgligt. Spelreglerna är helt olika för kvinnor och män. Också i politiken, det område där kampen för jämställdhet gjort allra störst framsteg.
Minns till exempel den borgerliga regeringen 2006. Fyra ministrar blev påkomna med att antingen inte ha betalt tv-licens eller använt sig av svart arbetskraft. Två män och två kvinnor. Gissa vilka som fick gå?
Att säga dumma saker kan vem som helst göra. Ibland är det tungan som slinter, ibland avslöjas bråddjup. Som när Tobias Billström för några år sedan förklarade vem som gömmer flyktingar.
”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig, blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”
Nej, han blev inte avsatt den gången heller.
Att det verkligen är olika har bevisats om och om igen. De regelbundna mätningar av vem som får komma till tals i medierna visar varje gång att kvinnor är underrepresenterade. Att hälften av politikerna i Sverige är kvinnor framgår till exempel inte.
Att de dessutom döms hårdare visar Tobias Bromander i sin avhandling ”Politiska skandaler! Behandlas kvinnor och män olika i massmedia?” där han undersökt 92 politiska skandaler mellan 1997 och 2010. När kvinnor gör bort sig får de större uppmärksamhet och möts av mer fördömanden än män.
För Åsa Romson slutade det med att hon äppelkindat lojal stod och försvarade sitt eget partis svek. Det skar i hjärtat att se.
