Johan Sandström: Spelarna inom damhockey är hjältar

Leksands IF:s damlag i ishockey innehåller för närvarande fyra tjejer som har Hällefors IK som moderklubb. Under tränaren Olan Karlssons ledning har Lina Eriksson, Ebba Andersson, Wilma Ekström och Felicia Karlsson gått från skrinnande småtjejer ända upp till svensk elitishockey på damsidan. 

Frågan är vad det är de kommit till? Under väldigt kort tid är det flera storspelare med landslagsmeriter som valt att sluta helt med hockeyn. Den senaste i raden, Leksands Cecilia Östberg beskriver damhockey-världen som totalt orimlig. 

Östberg jobbar dagligen mellan 8 och 17, efter jobbet är det bara att bege sig till ishallen för träning. Hemma igen vid 21–22 tiden och så upp för att jobba igen. På helgerna är det vanligt med dubbla matcher, alltså lördag och söndag. 

Pissiga träningstider och de får ingen ersättning för förlorad arbetsinkomst från klubben. En damhockey-spelares vardag, Allt fler etablerade herrföreningar startar damlag. Färjestad, Djurgården och Luleå är de senaste i raden. Svulstiga hockeypampar anser att det ligger i tiden att ha ett damlag inom föreningen. Men de är inte villiga att lägga många kronor på tjejerna. Det ser ju bra ut att ha ett damlag, tycks de resonera. Det är verkligen dags för dessa föreningar att börja satsa på damerna. 

Jag anser inte att de ska ha samma förutsättningar som herrarna, det vore helt uppåt väggarna med tanke på hur intresset ser ut för herrhockey jämfört med damhockey. 

Men i en elitförening som omsätter över 100 miljoner kronor om året borde det vara lag på att åtminstone fem-tio procent läggs på damerna. 

Tjejerna måste ju om inte annat få ekonomisk ersättning när de tar ledigt från jobbet för att representera en storklubb. De föreningar som skryter över att de har en damsektion borde skämmas då de inte ger tjejerna en ärlig chans att idka elitidrott.