Ann-Helen Meyer von Bremen: Sparris och vådan av ständig julafton

Önskade du som barn någon gång att julafton skulle infalla lite oftare än bara en gång per år? Insåg du, när du blev lite äldre, att det där som var så speciellt skulle ha blivit tjatigt och vardagsgrått om drömmen slagit in? 

När det gäller vår mat så verkar vi inte inse detta. När det alltid går att köpa i princip allting året runt, så falnar magin kring många råvaror. Vad blir det för speciellt med jordgubbar när det alltid är jordgubbssäsong i butikerna? På samma sätt förhåller det sig med sparris. Detta vårtecken, denna fantastiska delikatess som bara skördas under maj och juni i Sverige, har förlorat sin glans när den mesta sparrisen som vi äter importeras från andra länder, året runt.

Färsk sparris flygs ända från Peru, som är världens största producent av de eftertraktade knopparna. Centrum för odlingarna är Icadalen, 30 mil söder om Lima. (Nej Icadalen har inget med butikskedjan Ica att göra, däremot så handlar alla tre butikskedjorna sparris härifrån.) Det har flera gånger larmats om att de stora odlingarna av bland annat sparris, blåbär, avokado och druvor håller på att förvandla hela dalen till en öken. Organisationen Water Witness International, som bland annat finansieras av Postkodlotteriet, skriver i sin senaste rapport att minst 35 000 invånare i dalen saknar tillgång till ordnad vattenförsörjning. Problemet är inte bara koncentrerat till dalen, utan påverkar betydligt större områden av landet. Trots detta fortsätter odlingarna och konstbevattningen som tidigare.

Det är förståeligt att barn har svårt att vänta på julafton. Men att vi vuxna inte klarar av att vänta på vår egen sparrissäsong, utan istället flyger in sparris som är i full färd att orsaka en ekologisk katastrof, det är svårare att begripa. Följ istället dina smaklökar och bida din tid. Inget slår nyskördad, lokal sparris!