När jag kommer hem ska jag för sjuhundraförtielfte gången söka jobb. Tillbaka ut på en arbetsmarknad som man ibland förundras över att den ens finns kvar; socialt arbete, arbete med dem som behöver samhällets hjälp. Just nu är det svårt att tänka sig något mer omodernt och lågprioriterat.
”Ibland undrar jag vad som var det första som försvann från den här ön”, börjar semesterboken. Berättarjaget har ofta hört sin mor, som i hemlighet samlar minnessaker, berätta om allt som tidigare funnits, sådant som hon själv knappt kan föreställa sig. Ungefär så är det ute i verksamheterna. Jag har jobbat överallt; funktionshinder, missbruk, psykisk ohälsa, hemlöshet, våldsutsatthet, ungdomar, you name it. När man kommer till ett nytt ställe är det stor skillnad om det finns några gamla rävar kvar i personalgruppen, som minns allt det som succesivt försvunnit. Där inga rävar finns kan få föreställa sig att det skulle kunna vara annorlunda. Sparkraven har legat så länge att ingen minns hur det var utan dem och arbetet rullar okritiskt på.
Förra sommaren dog en femåring efter att han försvunnit från det HVB-hem där han var placerad. För ett par veckor sen väcktes åtal för vållande till annans död mot två anställda. Det fanns rutiner som sa att barnen aldrig skulle lämnas ensamma. Men när man är två personer på åtta barn med så stora behov att de institutionsplacerats är man kraftigt underbemannade. De flesta förstår att det i själva verket måste röra sig om en ren skrivbordsrutin.
Oavsett om det är vård- och omsorgsboenden för äldre och funktionshindrade, eller olika former av stödboenden och HVB:n är det samma överallt: boendena kryllar av låtsasbestämmelser. De finns pärmvis och varje gång en ny vikare ska introduceras tvingas hen sitta och läsa igenom alltihop för att sen aldrig titta på det igen. Det är papper ingen anställd ska kunna neka att de sett och som ska kunna visas upp vid granskning. Det är alibiprodukter som aldrig var tänkta att appliceras på verkligheten, framtagna på nån HR-avdelning långt borta. Just om sådana lögnrutiner visselblåste vårdbiträdet Stine Christophersen under coronapandemin. I dagarna startade rättegången mot Attendo för brott mot meddelarskyddet när de försökte tysta henne.
Jag har jobbat med flerfunktionshinder på LSS-boende utan liftar där vi ständigt riskerat fallolyckor. Jag har arbetat på skyddat boende där man aldrig hade larmet på för att det skulle bli ”för dyrt” om det utlöstes av misstag. Jag har arbetat på drogfritt stödboende där man, när det var låg beläggning, tog emot personer med aktiva injektionsmissbruk utan tillsyn på rummen och därmed riskerade dödsfall och oupptäckta överdoser. Jag har på både stödboende och LSS ensamarbetat med våldsamma, psykotiska brukare. Jag skulle arbetat på HVB, som lades ner innan det öppnade, där ingen i personalen var utbildad i de behandlingsmetoder huvudmannen tänkt fakturera socialtjänsten för. Jag har jobbat för kommun, för privata företag, för stiftelser och för organisationer. Enda skillnaden på golvet är egentligen att i privat bransch blir någon jävel rik på skiten också. Att inte katastrofer som den med femåringen i Hagfors inträffar oftare är ett mysterium.
”Alla återvänder snart till sina vardagliga vardagsbestyr och kommer inte ens längre ihåg vad de har blivit av med”, säger mamman i boken om vad som händer när något nytt försvunnit. Som när personalgruppen bantas, schemat ändras till jobb varannan i stället för var tredje helg, när nattskiftet dras in eller förvandlas till sovjour samtidigt som nya placeringar med ständigt tyngre problematik och större vårdbehov tas emot. Allt blir vardag och det rullar på.
Men just nu pågår alltså två rättsprocesser som rör dödsfall på boenden och som båda kokar ner till en sak: den ständiga underbemanningen. Hur det går kommer att få stor betydelse för oss som jobbar.
För visst kan man hänga ett par anställda, men det är inte så man kommer till rätta med en havererad bransch.
