Ett år efter mammas död kom myndighetsbrevet som förklarade att vi måste se till att få urnan i jorden. Tiden hade gått ut. Om vi inte gjorde något skulle den placeras i en minneslund.

Fast nu handlade det inte längre om en urna utan om två. Mindre än ett halvår efter mammas bortgång dog pappa. Det är ganska vanligt har jag förstått men för mig kom det som en chock. Pappa var 97 men brukade själv säga att han skulle bli 100. Såvitt jag begrep fanns inget som talade emot. Visserligen hade han en demenssjukdom och allt svårare att gå, men i princip var han frisk. Tyckte jag. Intalade jag mig. Och klamrade mig fast vid den far som i korta stunder fortfarande var närvarande med klara ögon och nära till skratt. Den tilltagande förvirringen vägrade jag att se.

Hans begravning var på våren. Sedan skulle askan efter både honom och mamma få återvända till det land de tvingats  lämna för så länge sedan. Det ville pappa och vi hade inte en tanke på att göra något annat.

Tiden gick men vi kom inte iväg. Och sakta började vi fundera på om det verkligen var ett så klokt beslut. Vem skulle sköta graven därborta? När skulle vi hinna besöka den? 

Det blev sommar och det blev höst.

Sen kom alltså brevet. Och när jag ringde den ansvariga tjänstekvinnan förstod jag att vi inte var alldeles ensamma om att våndas. Hennes pappa hade också velat återbördas till sitt hemland. Men så började hon fundera, precis som vi, och kom fram till att hon nog ändå ville ha honom hos sig, i det nya landet.

Häromkvällen träffade jag en kvinna som varit lika långsam som vi. Inte heller hon gjorde något förrän hon var tvungen.

Man kan tänka mycket om detta. Handlar det om att inte acceptera vad som hänt? Lättja? Beslutsångest? Spelar det någon roll? Det är kanske okej att hantera förlust olika.

Urnsättningen blev vacker. Solen sken, klockorna ringde och alla hjälptes åt att skotta igen graven, så som man fortfarande gör på landet i Estland.

Så var det stenen. Hur skulle den se ut och vad skulle det stå på den? Nu stannade hela processen upp igen.

Till slut undrade kyrkogårdsförvaltningen om vi verkligen ville ha den sten vi valt för så länge sen. Annars fanns det andra som ville. 

Nu fick vi ta oss samman på nytt och det är ju något märkligt som händer när vi tvingas agera, måste man så gör man.

Vi valde typsnitt och färg, valde bort både blomma och kors men lade till en text på estniska som i all sin enkelhet säger i alla fall lite om det liv som blev våra föräldrars.

Den är så här:

”Kaste sees on kahed jäljed

Kahel käidud körvuti”

Onödigt skriva något på estniska? Tyckte inte vi. Tvärtom känns det som ett sätt att förmedla den stolthet över sitt ursprung som alltid fanns hos dem och som de också lyckades överföra till oss barn.

Det var inte lätt att inte vara utlänning när våra föräldrar kom till Sverige hösten 1944. Även om många tog emot flyktingarna med värme var det många, kanske fler, som tittade snett på människor som inte förstod de sociala koderna, hade konstiga namn och talade bruten svenska.

En del flyktingar valde att försöka assimilera sig genom att inte prata sitt modersmål med sina egna barn. Det hände aldrig hos oss. Estniska var och förblev språket när den närmaste familjen umgicks. 

I 70 år var våra föräldrar gifta. Texten på gravstenen betyder ungefär:

I daggen syns två spår/spår av två som gick jämte varann.

Anne Jalakas är journalist, debattör och -feminist, har rötterna i Estland och Väster-götland, men bor i Lund sedan 30 år.