Han är svår att avläsa. Tar inte i hand, smiter bara förbi. Jag tittar runt lite säger han. Själv håller jag mig i bakgrunden. Nervös. Han antecknar. I tystnad. Så får han syn på det rosa strecket över tapeten, går närmare, granskar, gör en anteckning. Och i minnet kastas jag tillbaka till en vinterdag för sex år sedan då en trotsig tvååring gick runt med en tuschpenna i handen. Stopp! ropade jag då, panikslagen. Så där får du inte göra! Fastighetsägaren går vidare in i köket. På tapeten över kökssoffan anas formen av en barnhand, och plötsligt är jag tillbaka vid den frukost då en treåring inte kunde sitta stilla och en smörig hand snuddade väggen i farten. Jag minns hur rädd jag blev då. Rädd att förstöra och få betala. Efter frukosten satte jag upp ett tyg som skydd bakom soffan. Men fläcken sitter där den sitter även efter fem år. Han studerar den. Antecknar.
Tidigare gillade jag tanken på att bo i hyresrätt. Att låna, inte äga. Väggarna var tillfälliga, jag fanns mellan dem ett tag men drog snart vidare. En känsla av frihet. Jag anade inte då att det skulle få konsekvenser att flytta in i en nyrenoverad lägenhet, skaffa tre barn och se dem utforska livet mellan vita väggar. Ett utforskande som tydligen innehöll mängder av färgpennor, tejp, matkastning och kladdiga händer. Vi visste heller inte vad resultatet av att skruva upp en hylla för barnens kläder i hallen skulle bli. När en fyraåring en dag tappade balansen bland gummistövlarna och hängde sig fast i hyllan gav den porösa väggen vika och allt rasade. Han fick den i huvudet, det blev en bula. Det ser inte bra ut säger fastighetsägaren om hålen. Han antecknar, och jag har liksom ett förlåt på tungan. Det var inte meningen.
Vi har försökt att göra allting rätt, med plugg och borr och rätt sorts skruv! Hans penna raspar. Jag ser våra pengar flaxa iväg som i en tecknad film. Och den där känslan. Skammen. Att vi har varit olydiga. Att vi har varit stökiga. Att vi har lämnat alldeles för många spår av liv.
Självklart ska vi städa upp efter oss, och snygga till det som vi har sölat ner. Det är ju trots allt skillnad i värde mellan olika sorters spår av liv. Charmen i gamla torps nedslitna trösklar värderas visst högre än våra fettfläckiga strömbrytare, det är skillnad på shabby chic och skabbigt skick. Men en obehaglig känsla av ett gammeldags klassamhälle blir så påtaglig under lägenhetsbesiktningen med fastighetsägaren.
Där står jag likt en fattig bonddräng med mössan i handen och bugar och ber om ursäkt för mitt och de minas snuskiga leverne. Och husbonden, oantastlig och sträng, hotar med att ge oss böter för ett opassande liv i hans egendom.
Hej då lägenhet. Nu flyttar vi. Nu vill jag äga och vara min egen. Jag vill aldrig mer uppleva förnedringen i att någon som har makt att ta mina pengar drar med fingret över en yta som jag har städat för att kontrollera att den är blank. Jag vill aldrig mer panikskälla på mina barn för att de råkar att nysa med blåbärsmoothie i munnen eller inte har tvättat sina händer innan de rör vid väggarna.
Jag vill leva utan att tassa på tå i ett hem som ska få slitas av allt det som en barndom innehåller. Men först ska jag försöka sudda ut varje spår av åtta års familjeliv i lägenhet. Kanske blir det böter. Kanske inte. Han var svår att avläsa.
