BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det blev vackert. Efter att ha levt sina sista år på ett vårdhem fick hon nu återvända en sista gång till sitt hem. Den lilla gråa och förfallna stuga som var allt som återstod av den en gång så prydliga lilla bondgården där släkten levt i generationer.
Kortegen körde in på gårdsplanen. Vi gick alla ur bilarna, stannade en liten stund, och fortsatte sedan mot kyrkan.
Sedan dess har varken jag eller mina bröder har varit tillbaks. Nu letar jag efter de besynnerliga nycklarna som jag tog hand om sedan också våra föräldrar gått bort. Kusinen i Estland berättar att huset är ännu ruckligare, att det kanske inte ens går att ta sig in i det och förresten borde vi sälja det.
Det är naturligtvis det enda rimliga. Hus kräver omvårdnad. Men det svider ändå att vara den som gör sig av med det som varit hem för så många generationer i ens egen familj. Brunnen där moster hinkade ner mjölken i väntan på att mejeriet skulle hämta. De förtvinade almarna som barnen klättrade i. Ruinerna av bastun där mamma föddes. Ängen där korna betade på sommaren och hagen där blåsipporna kom på våren och smultronen på sommaren.
Undrar om floxen som mamma planterade när hon många decennier senare kunde återvända till sitt barndomshem finns kvar? Våra föräldrar ville renovera men var lite för gamla när ockupationen äntligen var över och de fick tillbaks huset.
Fick tidigare i år förmånen att bistå med översättningen av ”Där vindarna möts”, en estnisk film om Stalins deportationer 1941 som just haft premiär. Det är en vacker film. Lågmäld och sorgsen. Historien om Heldur, hustrun Erna och deras lilla dotter berättas genom Ernas brev till Heldur och illustreras med svartvita tablåer. De påminner om de svartvita foton vi själva har från 1940-talets Estland. Även om våra familjebilder mest visar ljusa stunder finns samma allvar över människorna.
Heldur och Erna var två av 40 000 balter som fördes till Sibirien. Några, som Erna, återvände. Andra, som min farbror Johannes, en ung bonde, gjorde det inte.
Min egen far hade turen att inte vara hemma när de sovjetiska lastbilarna körde upp på gården. En annan av bröderna lyckades gömma sig i sädesfältet medan resten av familjen fördes bort. Farfar och farmor, Johannes, hans hustru och lille son Mati, våra fastrar, alla föstes upp på flaket.
Efter några dagar fick de flesta återvända hem till ön, av den enda orsaken att järnvägen till Ryssland hade bombats och inte kunde användas. Men Johannes, ung och arbetsför, fördes bort. Kanske till Irkutsk där han kanske dog 1947, kanske av svält, kanske av allmänna umbäranden. Så lyder en av berättelserna. En annan – och ännu värre – säger att han och ett antal andra unga män aldrig kom till Sibirien utan begravdes levande i närheten av Tallinn.
Sanningen får vi nog aldrig veta. Men vi lever, precis som så många av miljoner av jordens människor, med spåren av krig och ondska inristade i oss. Medvetet eller undermedvetet beroende på hur vi drabbats.
Jag ringer och pratar med mina kusiner som alla undrar varför vi dröjt så länge men låter uppriktigt glada över att vi snart är där. De ställer sina resurser till vårt förfogande, lånar ut bil och lägenhet, ordnar släktträff och påminner om saker som måste åtgärdas.
Mitt i den sorg som kantar resan finns också glädjen. Jag ser fram emot att återvända till vindarnas ö. Det är stort att kunna återknyta banden med det land som aldrig blev mitt men som alltid varit en del av mig.
