Har blivit polare, tycker jag, med en ung ekorre som jag matar med melon och nötter. Han tittar på mej, intensivt, från grenverket i häggen jag satte här utanför. För 20 år sen.

För 80 år sen var det midsommarkris, läser jag.

För några dagar sedan var det midsommar, och det är kris igen.

Midsommarkris.

Christian Günther var en partilös utrikesminister i den svenska samlingsregering som 1941 fick ta ställning till tyska trupptransporter inför uppladdningen till kriget mot Sovjet. Dom flesta socialdemokrater var emot eftergifter till Tyskland, såklart, det var ju högern och Bondeförbundet (nuvarande Centern) som var Hitlerfans. Men Günther sprang till knugen och konspirerade så att knugen antydde att han skulle abdikera om inte regeringen gick med på tyskarnas krav.

Och sossarna gav sej för att:

”Därmed är frågan avgjord – ledarna för högern och bondeförbundet vill säga ja, liksom troligen ledaren för folkpartiet.” Och det var en samlingsregering.

Så tyskarna for genom Sverige, på väg mot sin slakt på slaver och judar.

Så kan det gå.

Sossarna har alltid varit mesiga, men dom var inga Hitlerfans.

Inga marknadshyresfans heller för den delen.

Jag kommer på min farsas sida från en ordentlig och skötsam sossesläkt, med vissa frireligiösa inslag. Min farfar var med och startade Metall i Dalarna, en gång när jag lirade i för Metall i Säterdalen kom en farbror från Metall upp på scenen efter att jag spelat och gav mej blommor och ett mötesprotokoll från 1904 där farfar står med som en av grundarna för Metallindustriarbetarförbundet i Vikmanshyttan.

Det var fint, blev stolt att ha en sån farfar.

Men mina minnen av farfar är inte så speciellt radikala. Han var urgammal när jag var liten, gick med käpp och var lite som Evert Taube, sjöng högt med sin gammelmansröst, för han hade vart med i Vikmanshyttearbetarnas kör och fått beröm för sin röst.

Men det var inte Internationalen han sjöng utan mer Karlfeldt och lite såna där patriotiska sånger. Vi gå över daggstänkta berg.

På väggen i hans sovrum hade han ett foto på när han skakar hand med Wallenberg. Han hade åkt ner och förhandlat med Wallenberg för bruksarbetarnas räkning nån gång på 40-talet. Var det hans stora stund i livet kanske.

Det hände nåt med dom där killarna som gick in till chefen och slog näven i bordet.

– Ja, jag gick ju in till sjifen och sa ifrån på skarpen, det gjorde jag!

– Gjorde du verkligen det? Hur vågade du?!?

– Jo, eller jag sa ju ifrån som fan jag sa nu ska vi fan ha högre lön annars blire strejk!

– Sa du verkligen det?

– Nja jag sa att det skulle ju vara fint med en lön så man kan försörja familjen.

– Bra sagt! Gick han med på derå?

– Nja, men han var himla medgörlig och sa att vi snackar vidare nån annan dag.

Kanske fick man en cigarr och en cognac. Kanske en smörgås med prima ister.

Hursomhelst blev samförståndet ledstjärnan väldigt tidigt för dom som gjort karriär inom socialdemokratin. Och det kanske var bra, det blev ju inte så mycket våld, det blev ju demokrati och ett välstånd som historiskt sett är unikt.

Det kanske är bra att va lite mesig ibland. Att inte vara en sån där kompromisslös tonåring.

Det fanns en slags deal i Sverige mellan dom besuttna och oss andra, den stora majoriteten i Sverige som var obesuttna. Så länge storföretagen fick sköta sitt och profitera på folks arbete så fick dom vara ifred.

Men när borgarna sa upp det avtalet hade sossarna blivit så mesiga och skjutna ( ja, Palme alltså) att dom bara fortsatte att hålla sin del av avtalet. Sen dess har dom bara fungerat som en slags dåligt fungerande broms på den nyliberala triumfvagnen.

Och nu tror jag vi har kommit till vägs ände på den färden. Triumfvagnen ligger i diket, borgarna ägnar sej allt håglösare åt att hylla sina entrepreneurer inom välfärdssektorn, istället hetsar dom allt ivrigare mot flyktingar och förortsbor.

Sossarna är bekymrade över den tilltagande fascismen, så är det ju, men sin vana trogen så ger man efter lite grann, maskar lite på vägen mot lägren med taggtråd.

Därför var det så skönt att se Nooshi bara bryta hela den här konstiga tv-showen som kallas politik.

Jag skrev i en pressrelease för min skiva att det är dags att ta tillbaka punken från Trump. Det fick jag sen sitta och förklara i intervjuer.

Det som vänstern gjorde nu i juni, det var precis det jag menade.

Avtalet är uppsagt av borgarna, varför ska vi hålla vår del?

Sluta tro att politik handlar om vem som ser bäst ut i tv.

Sluta tro att politiska åsikter är nåt man klär på sej som nån tröja som råkar vara modern.

Sluta tro att det bara handlar om olika åsikter när man pratar politik.

Det handlar om Hit med pengarna!!

Det handlar om att gå ihop med människor som är i samma situation som en själv och visa solidaritet. Om att göra politik, inte som en karriärväg, utan som en kollektiv handling.

Så även om vi har passerat midsommar och allt nu bara blir mörkare så kanske fröet såddes till en ny vänster. I denna ljuva sommartid.

Hoppas det.

Let's rock!