Krönika: Sörj de som dött och slåss för de som lever

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det kan verka deppigt att den största dagen för transpersoner är en dag av sorg. Men rent krasst: det är ju för att det ÄR deppigt! 

Bara under 2016 har 295 människor mist sina liv av ingen annan anledning än att de inte uppfyller sin omgivnings förväntningar på hur de borde leva. Och det är bara de som tydligt kunnat identifieras som transpersoner/könsöverskridare. Dessutom är de inte inräknade som tagit sina egna liv på grund av pressen från omvärlden, eller som nekats vård eller inte kunnat söka vård på grund av hinder och diskriminering inom vårdapparaten.

Vi måste minnas våra föregångare, och vi måste minnas varför de dött. För oss som dagligen lever med effekterna av samhällets transfobi inte jättesvårt att förstå – och samtidigt helt omöjligt. Hur kan någon inneha så mycket hat och fruktan att de tar någons liv bara på grund av vem den är? 

Jag kan förstå att folk blir provocerade, att folk ifrågasätter, eftersom brott mot könsroller är ett slag mot många grundläggande föreställningar i samhället. Men det går inte, det är fullständigt omöjligt, att begripa hur det kan uppmana till våld.

Vi måste minnas våra hjältar. Hur ska vi annars kunna uppskatta det deras uppoffringar har gett oss? Hur ska vi annars kunna låta bli att glömma att de rättigheter vi trots allt har inte kom till utan kamp? Så minns. 

Minns Leslie Feinberg, skribent och förkämpe både för fackliga rättigheter och transpersoners rättigheter. I sina vetenskapliga texter belyste hen strukturell diskriminering av transpersoner genom historien. Hen har också skrivit en av de viktigaste skönlitterära böckerna om transmaskulina upplevelser: Stone Butch Blues. Läs den. Gör det bara.

Minns Marsha P Johnson, en transkvinna och aktivist i 60-talets New York. Genom att ha kastat sitt glas i väggen och proklamerat ”jag har mina rättigheter!” sägs hon ha startat hela Stonewall-upproret – en händelse som även omtalats som ”shot-glaset som hördes över hela världen”. Marshas kropp hittades i Hudson-floden 1992, och omständigheterna kring hennes död har aldrig retts ut.

Minns Brandon Teena, som var 21 år och levde som man när hans vänner tvingade honom att klä av sig och avslöja att han biologiskt sett var kvinna. Han blev våldtagen och förnedrad av polisen när han anmälde brottet, för att därpå bli mördad av dem han anmält. Ni som inte redan gjort det, passa på att se filmen Boys don’t cry, som är löst baserad på Brandons historia.

Minns Rita Hester, mördad i sitt hem i ännu ett ouppklarat, nedprioriterat brott. Rita Hester, vars dödsdag den 20 november 1998 fått bli just den minnesdag vi nu önskar att vi slapp ha.

Minns dem. Och som ordet gått varmt i sociala medier efter minnesdagen: sörj de som dött. Och slåss utav bara helvete för de som lever.