Vi säger att ”det är ont om tid” och att vi ”inte har tid”. Ändå är tid är det enda vi egentligen har, och vi får dessutom ständigt ny. Det som gör ont är att den rinner oss ur händerna medan vi lönearbetar. Som handsprit bara dunstar försvinner den korta period vi har att umgås, skapa, älska, leva, läsa. Att vara vänner i vuxen ålder är att upprepa ”vi måste ses snart” tills en av oss dör, skrev någon.

Jag har inget emot att bli äldre men plågas av att det ständigt blir kortare tid kvar. När jag säger det, att vi bara jobbar och jobbar, torkar av bordet och kokar makaroner och sen dör vi så tycker folk att jag är morbid och grov, i bästa fall lite ”rolig”. Jag har svårt att förstå att inte alla känner det. Hur kan man inte i sitt innersta beröras över hur fruktansvärt det är, att det enda vi har, det ska vi sälja och andra förbruka. Hur kan man inte uppröras, häpna och sörja en sån enorm oförätt?

Mer och mer säljer vi, för att hinna få nåt över. Egentligen ett omöjligt mission - tid kan inte öka, kan inte återtas, kan inte lagras, en gång förlorad kommer den aldrig igen. Det påstås att tid är pengar. Men tid är liv och våra liv är deras pengar. Vi föds och vi dör. Där emellan utspelar sig allt det som är vårt. Stölden av vår tid: en livets åderlåtning där allt som betyder nåt ständigt rinner ut.

Det blir fredag eftermiddag och jag är på väg till fritids och hem. Det känns som jag åkt flera dagar i en torktumlare, sätesvärmaren lindrar min ryggvärk och jag längtar intensivt efter nån som kan lägga handen på min kind. Det är så ensamt i ekorrhjulet. Så kommer den på radion, David Guettas och Sias stora hit: ”One foot in front of the other babe, one breath leads to the other yeah, just keep moving”. Jag sjunger för mig själv,”gotta get through the da-aay”, tar vid ett rödljus en snabb titt i backspegeln och tänker: höj, lägg ett nytt lager läppstift och svälj.

Om liv och livstid är det samma så är livet det som passerar förbi medan jag sätter den ena foten framför den andra. Mot nästa paus. Korta avbrott. Skillnaden mellan paus och rast är att du under pausen ändå står till arbetsgivarens förfogande. Är det också skillnaden mellan ledighet och död? Här är mitt liv, ert att förfoga över. Basen dunkar så att bildörrarna vibrerar,”there my love, keep on running”.

Vi kommer aldrig ut på andra sidan. Tiden vi inte arbetar används för att orka arbeta, vi ska återhämta oss samtidigt som vi handlar fiskpinnar, tvättar och hemarbetar. Desperat försöker vi spara tiden, ändå är det just tid som fiskpinnarna kostar. Tidsvinsten är aldrig vår. Fritid kräver alltid mera ofri tid. Kanske är liv och livstid det samma. Livstid och arbetstid. I kapitalismen är att leva och att arbeta detsamma. Arbetstidförkortning är ett annat ord för livstidsförlängning. Hur lite betyder egentligen ett människoliv?

Vi vill tänka att vi gör det för barnen och att det betyder mening i tillvaron. Men när det slår mig att också min son, den lille som jag skulle ge hela världen själv ska släpa på i samma spår och få ett eget hjul, då öppnar sig en avgrund. Då infinner sig sorgen över alla arbetarliven som rinner ut, dunstar iväg, passerar förbi. Alla timmar, dagar, veckor och år som aldrig kommer åter. Att göra nåt för barnen är att kämpa för nåt annat.

Vi kan inte stoppa tiden. Vi kan inte sluta springa. ”Go, go, go, figure it out, but don’t stop moving”. Men för varje varv i hjulet måste vi samtidigt bygga motstånd. Jag när inga illusioner om att i rådande ordning försöka leva i nuet. Men om jag inte ska ge upp, då måste jag drömma om en framtid där både arbetet och tiden är vår egen.”Figure it out, you can do this”. När jag rullar in på parkeringen och Sia lägger:”Oh, my love, don’t stop burning, Gonna send them up in fla-aa-ames” försöker jag höja över max. Jag går med ryggen rak och torkar en tår innan jag går in på fritids. Tänker: Okej gumman sörj då. Men organisera.