Kärlek och hat. Det besinningslösa våld som riktats mot de bögar, transpersoner och lesbiska som befann sig på klubben Pulse just den här kvällen skulle för allmänheten kunna tjäna som en illustration av något som de flesta hbtq-personer redan vet: Hur smärtsamt nära varandra dessa storheter ofta befinner sig. För den som anses älska ”fel” kommer kärleken alltid att inrymma ett latent hot om våld. Nu har det just realiserats i sin mest extrema form och äntligen skriker världen tillsammans med oss. All intensiv mediabevakning, alla rop på hämnd och krav på straff och åtgärder som följt på dåden i Orlando får mig att känna mig sedd. Som att jag är värnad och skyddsvärd. Som om våra liv alltid varit lika mycket värda som alla andras och till varje pris måste skyddas mot de främmande hot som nyligen seglat upp och påtalar motsatsen. Aldrig har jag känt det så frestande att hata tillsammans med andra, för att själv få känna mig älskad.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Med utanförskap kommer en längtan. Längtan efter att få höra till, att vara ett med den övriga samhällskroppen. Det är förvånansvärt starkt det behovet. Det riskerar att trotsa allt av det förnuft och värderingar som en annars identifierar sig med. Ser ni oss nu, alla ni som plötsligt hatar tillsammans med oss hbtq-personer? Genom dåden i Orlando förvandlades hbtq-communityt från hot till offer över en natt och det ger oss ett val av sällan skådat slag: Ansluta oss till våra nya protagonister eller minnas vilka vi är, och vår historia.

För om det någon gång varit så innerligt viktigt att inte glömma, att inte anpassa oss och bli ett med det samtida avsaknandet av historisk kontext och solidariskt medvetande, så är det nu.

Nu om någonsin, är det särskilt viktigt att minnas allt det som våra erfarenheter lärt oss:

Vår kamp har aldrig handlat om hat. Vår kamp har alltid handlat om rätten att få älska oss själva och varandra. Vi vet att det är kampen mot hatet som för oss framåt.

Vi har aldrig sökt efter fienden. Vi har sökt oss till människor, sammanhang och platser där vi funnit allierade. Vi vet att fienden ändå inte går att identifiera genom yttre attribut. Hatet döljer sig bland muslimer som kristna, bland främlingar som hos mödrar. Vi vet att våldet finns överallt. Men vi vet också att även kärleken gör det. Den stammar inte ur den västerländska högerkonservativa civilisationen utan i människors respekt för och omsorg om varandra.

Nej, vi måste vägra stå enade mot dem som hatar oss, med dem som hatar oss. Igår var det vi som utgjorde hotet, minns ni?

Vi måste minnas, för det är inte oss de ser. Och de älskar oss inte, de hatar bara någon annan mer. Vi vägrar vara tacksamma över att få vara med på samma gamla premisser som alltid; genom osynliggörandet.

De kan kalla det hotet från islam. Vi kan ta tillfället i akt att hedra alla våra syskon som fallit offer för hatet och våldet, genom att påtala det hot som ligger i att inte ens den här gången, inte ens detta var nog för att världen skulle tala om vad det verkligen gäller.

De kan kräva hårdare tag mot terrorn, de kan kräva skärpta vapenlagar, asylregler och utökade gränskontroller.

Vi kan kräva att det här får handla om oss. Sorgen är vår. Hatet deras.