Stugan. Fritidshuset. Landet. Kärt barn har många namn och i takt med att jag blivit äldre, och kanske lite svennigare, har det här med stuga blivit något jag tänkt på allt oftare. Möjligen var det coronapandemin som startade allt. Hemarbetet innebar dagliga Teams-möten och det var ganska knäckande att se hur halva avdelningen satt och jobbade från sina fjällstugor medan jag själv satt och försökte få något gjort från tioåringens pojkrum. Fler och fler bekanta blev dessutom med stuga under de där coronamånaderna, och nu mår de minsann prima när skiten är över och sommaren är här. Jag följer diskret deras semester på sociala medier. De grillar. Sover ut. Badar. Plockar bär. ”Laddar batterierna”.
Min familj, den stuglösa, är även denna sommar hänvisade till att luffa runt hos släktingar på semestern. Där laddas inga batterier. Tvärtom. Vi bor i gästrum och på morsans och farsans bäddsoffa. Sover dåligt på hårda madrasser och letar förvirrat efter rena underkläder längst ner i ryggsäcken på morgonen. Alltid gäst, aldrig värd. Det känns som ett misslyckande. Vid 40 års ålder ska man liksom ha kommit så långt som till sommarstugan. Vi har ju för fan både ungar, kombi och bostadsrätt!
Enligt den senaste prisstatistiken ligger medelpriset för ett fritidshus i Sverige på 2,4 miljoner kronor. Avundsjukt spekulerar jag och min sambo om hur i helvete våra polare har råd. Så bra tjänar de väl inte? Men så inser vi att det oftast handlar om släktkåkar som gått i arv. Eftersom bostadspriserna alltid varit relativt låga här uppe har husen kunnat stanna i släkten. Man låter hellre stugan gå vidare till barnen än säljer den åt en främling. Och den som vill ta över har råd att lösa ut sina syskon utan massa tjafs. Men så ser det såklart inte ut överallt. På västkusten sipprar de gamla kåkarna sällan ner genom generationerna. En genomsnittlig sommarstuga i Tanums kommun går loss på fem miljoner kronor, och vid havet bra mycket mer än så. Det är få av de bofasta som står emot frestelsen att sälja fritidshuset, eller för den delen bostadshuset, till en svinrik moderat med segelbåt och fula lågskor. Och det förstår man ju. Även om barnen och barnbarnen säkert sörjer.
Jag och min sambo börjar med andra ord inse att loppet är kört. Har man ingen stuga att ärva är det svårt att slå sig in i sommarstugesvängen. Vi är förlorare. Men efter att ha googlat runt lite inser jag att jag blivit lurad. Alla har inte en sommarstuga. Tvärtom. Bara runt 20 procent av svenskarna äger ett fritidshus. Och visserligen har 35 procent av alla barn i Sverige tillgång till ett fritidshus på ett eller annat sätt – men det betyder också att de flesta ungar faktiskt inte har det. Ta det med er i sommar, ni som likt mig sitter och trånar efter en sommarstuga medan ungarna surar i soffan framför TikTok. Ni är inte ensamma. Ni är the 80 procent.
För övrigt anser jag att Säpo-chefen Charlotte Von Essens utspel om att inskränka demonstrationsrätten är djupt skrämmande. Biji PYD!
