I sommar har jag jobbat, jobbat och jobbat. Någon måste ju göra det också, med ibland har det varit tufft. Jag har hört människor längta efter sin semester. Jag har vinkat av dem då det äntligen blivit deras tur och jag har sett dem komma åter och sucka djupt över att semestern är slut. På utsidan ser man glad ut och önskar dem en trevlig ledighet, även om det inuti bor en liten en med horn, som hoppas på regn, hagel och drivis, i massor! Nu tror ni säkert att jag bara är avig på alla lediga semesterfirare. De som inte behöver ha väckarklockan inställd på 05.00 varje vardagsmorgon och som får vara ute och njuta av sol och värme sju dagar i veckan. Varför skulle jag vara det? Jag går upp tidigt och får därmed extra mycket med av vår vackra, ljusa sommartid. Värme har jag inte saknat på något vis. Det kök jag vistats i under högsommaren har stundtals nått minst 30 grader och det redan tidigt på dagen. I ångorna från diskmaskinen har jag dessutom fått gratis ansiktsbehandling, så det finns absolut ingenting att var avundsjuk på. Inte behöver jag vara så där otäckt (läs läckert) brun heller utan är redan iförd vinterns bleka kostym, snacka om att vara ute i god tid!
Skämt åsido, vilken fin sommar vi haft! Jag har verkligen haft alla möjligheter att njuta av försommarens stora ”investering”. I juni i år, 2013, blev jag bilägare för första gången i mitt liv. Inte till vilken bil som helst, utan till något jag drömt om i en massa år. Det har varit så med några saker i mitt liv, att jag sett dem vid något tillfälle och då bestämt att jag en dag ska äga just en sådan. Så var det med hunden (rasen) och så var det med den här bilen.
För minst tjugo år sedan var jag med en kompis hem till hennes föräldrahem, någonstans i Värmland. Jag minns inte vilken ort det var, bara att det inte var något stort ställe. Solen sken och vi fick lov att ta ”finbilen” ner till affären. Finbilen var en liten vit, sportig Ford Escort Cab. Hur cool som helst! Å hur fräcka kände inte vi oss, när vi gled fram i den? Då bestämde jag (trots att jag inte ens hade körkort) att en sådan bil skulle jag en dag äga. Nu gör jag det! Äntligen! Kanske är den inte riktigt så fräck och cool som jag minns den, men den är min. Trots att åren passerat är det fortfarande lite häftigt att åka bil utan tak med håret fladdrande i vinden och med den fina sommar vi haft, har det hunnit bli några mil.
En av bilturerna gick till Karlstad och en konsert med Gyllene Tider. Tänk att de fortfarande är så bra! De spelade alla de där låtarna man önskade att de skulle spela och det såg ut som om de njöt av att stå på scenen och ge publiken vad de ville ha. Största jublet kom nog ändå när en i gänget klev fram på scenen iklädd Färjestads hemmatröja. Underbart!
Nu har jag varit positiv en lång stund vilket innebär att jag har lite utrymme kvar för klagomål. Ta det inte på fel sätt nu bara. Jag tycker alla föräldrar och ungdomar som arbetar gratis för att få in pengar till sina verksamheter och idrottsföreningar är guld värda. Det hjälper dock inte när man en ljummen fredagskväll satt sig ute för att avnjuta en perfekt grillad köttbit, tillsammans med en omsorgsfullt hemlagad potatissallad och samtalet kring bordet abrupt avbryts…BERTIL 36…TREA…SEXA! GUSTAV 58…FEMMA…ÅTTA! TUUUUT!!! BINGO PÅ NUMMER 56!!! Och så vidare. Vi skulle kunna sitta hemma och spela bingo, så bra hörs det. Hur gärna jag än vill koppla bort det och inte tycka att den stör, så stör den. Jag har inget emot själva bingon och har själv varit där och spelat, jag bara funderar på om ljudet måste nå ut så långt? Det måste finnas fler än jag blir störda. Eller?
Trots att det varit mestadels jobb för min del i sommar, har jag ändå njutit och hunnit ha kul. Dessutom är ju inte sommaren riktigt slut än, eller hur? Nu är det min tur att ha lite ledigt innan allvaret börjar igen, det vill säga mitt sista år på restauranghögskolan i Grythyttan. Er tur att önska mig hagel och drivis, så kanske jag också får sol under min ledighet.
