Jag minns pirret och förberedelserna inför första dagen på höstterminen. Att snegla på klasskompis­arna för att se vem som blivit lång eller börjat med avancerad daxwax-frisyr.

Att jämföra solbränna och skrubbsår och sätta på sig nya kläder för att visa att man blivit ”så mycket mognare” under sommarlovet. Sätta sig i bänken igen och med lågmält äckel konstatera att SO-majjen fortfarande inte upptäckt den otroliga uppfinningen deodorant.

Ja, det är nostalgiska detaljer ur en högst ordinär barndom. Men det är också precis sådana självklarheter som slår mig efter att ha läst Tara Westovers självbiografi ”Allt jag fått lära mig” – boken som kom i våras, och som blivit sommarens stora semestersnackis.

Just i skolstartstider svider Tara Westovers extrema barndom lite extra hårt.

Tänk att vara tolv år och aldrig kunnat ha en riktig vän. Att under hela uppväxten förbjudas sätta sin fot i ett klassrum eftersom skolan, enligt ens föräldrar, ”hjärntvättar elever och kontrolleras av det hemliga sällskapet Illuminati”.

Tara växer upp i Idaho i en fundamentalistisk mormonfamilj med övertygelsen att undergången är nära. Skolan förgiftar dina tankar, förklarar den paranoida pappan, som hellre prioriterar att förbereda hushållet inför apokalypsen.

Efter domedagen kommer Tara varken ha nytta av matematik, historia eller grammatik. Bättre då att Tara hjälper till att fylla på husets redan enorma lager av inlagda persikor eller arbetar på pappans fullkomligt livsfarliga skrothög på bakgården.

Läkare – i maskopi med satan. Hellre moderns örtkurer än vaccin och riktig vård.

Familjen sluts och blir allt mer sektliknande. Det heter att ”regeringen är ute efter dem” och vill ta ifrån dem barnen. Tusentals liter bensin grävs ner i tankar på tomten. Vapen köps. Snart ska domedagen komma, och då ska världen få se att pappan haft rätt. ”Sanna mina ord.”

Och ändå lyckas Tara Westover som 16-åring via självstudier ta sig in på college.

Många år senare sitter hon osannolikt nog med en doktorstitel i historia vid toppuniversitetet Cambridge och konstaterar att studierna skakat hela hennes själ. Att skolan blivit både en flyktmöjlighet och en förutsättning för att lära sig tänka själv.

”Det hade aldrig slagit mig att min röst kunde vara lika stark som deras.”

På många sätt är ”Allt jag fått lära mig” lika mycket en extrem uppväxtskildring som en kärleksskrift till utbildning.

Detta tänker jag på medan etta­gluttare med för stora ryggsäckar tågar iväg mot skolgårdarna och högstadieelever motvilligt hasar sig upp ur sängen mot höstens första lektion.

Tänk ändå det potentiellt omvälvande i att få en utbildning. Att få kunskaper som kan rubba ens värld. Även om man tyvärr tvingas leva med att SO-läraren fortfarande luktar förra årets tacos.