BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Aldrig framstår vi som så glada och lyckade som på semestern, trots att statistiken snarare visar att det är då beslutet om skilsmässa oftast landar för att sedan infrias några månader senare.

Förra sommaren när jag själv befann mig i en urusel relation med en sexmånaders bebis (samt mina två andra barn) och febrilt kämpade för att hålla den oundvikliga skilsmässan på avstånd framstod de där tillrättalagda semesterbilderna i mitt flöde som mer hånfulla än vanligt.

Ju mer tillfredsställd du är i livet, desto mer generös och välvilligt inställd blir du till dina medmänniskor. Med andra ord var jag en snål och misstänksam jävel förra sommaren. Allt annat än välvillig.

Det gick så långt att jag till slut roade mig med att göra en liten serie med totalt misslyckade semesterbilder (skrikande bebis i bilbarnstol, en död råtta, barn som stirrade ner i sina mobiler med tomma blickar, en rökande mormor vid ett trist belamrat köksbord, tistlarna i den vildvuxna, ickeordnade trädgården, blåbär på en diskbänk formade som en kuk ...).

Sällan har jag fått så många likes, för det visade sig såklart att det fanns fler än jag som var trötta på alla semestriga tillrättalägganden.

Ändå var de där miserabla bilderna också ett tillrättaläggande. Trots att det på det stora hela var en skitsommar hade jag enkelt kunnat hålla kameran i en liten annan vinkel och vips hade man sett den stora gräsmattan med de öppna rapsfälten nedanför.

Och trots all ångest fanns det fina stunder när vi alla var sams och spelade brädspel med barnen (”Ticket to ride”) flera timmar i sträck om kvällarna som jag också hade kunnat publicera om jag velat.

Den här sommaren har varit en idyllisk parad. Väck är den trista skitrelationen, kvar finns det fantastiska torpet, barnen, vännerna som kommit och gått, trädgården (som den här sommaren är aningen mer i ordning).

Borta är nattamningar och sömnstörningar, ersatta av en bedårande 1,5-åring vars storögda upptäckarblick gör morgonpromenaden för att hämta tidningen till en vildmarksexkursion.

Den här sommaren har jag varit överens med livet, gråtmilt tacksam över hur bra allt ändå blev och försökt vara lite lagom tillrättaläggande med mina egna semesterbilder.

Varken enbart miserabla eller underbara, utan både och. För ju mer tillfreds jag känt mig, desto mindre behov av att visa upp vare sig lyckade fasader eller katastrofer.

Och även om jag fortfarande får skamrysningar då och då av vissa uppställda glas roséviner i solnedgång så känner jag mest av allt en ömhet eftersom de där tillrättalagda bilderna avslöjar så mycket om oss själva i all vår ynklighet. Det är både rörande och vackert.

Apropå überframgångsrika Jonathan Franzen så har inte heller hans karriär varit en raksträcka. Han gav först ut två böcker som fick bra kritik men sålde dåligt.

Sedan följde tio år av motgång där båda föräldrarna dog, äktenskapet kraschade och han själv försvann allt djupare ner i undergångens mörker (något han skildrat i ”How to be alone”).

Med ”Tillrättalägganden” fick han sitt stora publika genombrott – mycket tack vare Oprah Winfrey, som rekommenderade den i sin omåttligt populära bokklubb. Det störde Jonathan Franzen så mycket att han vägrade medverka, vilket gjorde Oprah rasande och fick honom att framstå som en arrogant snobb.

Jonathan Franzen, som skrivit en hel bok om tillrättalägganden, insisterade på att hans genombrott bara var en fråga om publicitet och vad som råkade vara populärt just då, hans andra, tidigare böcker var minst lika bra.

Just nu sover minstingen i sin vagn och jag ska passa på att lägga mig och läsa ”Gruppen” av Mary McCarthy (skitbra) i solstolen tills han vaknar. Om ni såg mig nu skulle ni tycka att min semester och mitt liv framstod som en idyll.

Hade ni däremot sett mig för en timma sedan hade ni sett en stressad människospillra som frenetiskt drog vagnen fram och tillbaka eftersom deadline för den här krönikan närmade sig och mitt barn inte alls hade några planer på att somna.

Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp.