För några år sedan firade jag min första ensamma jul. Sonen skulle vara med pappan, särbon skulle vara med dottern och några dagar senare skulle jag ändå till Ryssland så att åka över halva landet till föräldrarna för att ha sällskap på julafton verkade mest jobbigt. Gott så! Jag är inte så noga med att julen måste gå till på ett visst sätt, utan kommer från ett hem där det var lite olika varje gång, där ingen gillar julskinka ändå och där tomtebesöket var mer en rolig improvisationslek än ett försök att lura barnen att det var på riktigt. Att äta och dricka precis vad jag ville, ta det lugnt och kanske läsa en bok lät faktiskt som en perfekt jul, och det påpekade jag alltid innan de som frågade om mina julplaner hann beklaga.
Det där med att jag såg fram emot en tyst jul i mitt eget sällskap var ingenting jag la några värderingar i. Alla gör väl som de vill, tänker jag när det gäller det mesta och även kring julen. Men när jag pratade med andra, vänner som älskar julen och aldrig skulle kunna tänka sig att avstå från julgran och familjemys, märkte jag att det var lite problematiskt. Det var som om jag hade tagit avstånd inte bara från julen, utan från gemenskap och till och med från dem. Jag var lite som en störig jävel som antydde så barnen hörde att tomtens existens är omtvistad, som kom och störde i den lilla bubblan. Lite bitter och missunnsam – bäst att inte lyssna för mycket. Och så började det bli när julen faktiskt närmade sig. Jag föreställde mig att de som blev upprörda egentligen inte alls var så lyckliga, men önskade dem god jul ändå (och föreställde mig att det gjorde dem illa till mods).
Medan Kalle Anka visades på t tog jag en promenad på kyrkogården. Hemma väntade mat, vin, en bok och början på vad som efter Rysslandsresan skulle bli min debutroman. På kyrkogården såg jag en person till, en man i övre medelåldern som strövade omkring och tittade på gravarna. Han tittade på mig, nickade kort. Vi var väl båda sådana som inte hade någonstans att ta vägen på julafton. Pappa ringde. Först blev han ledsen för att jag var ensam på julafton, men det gick snabbt över – när jag påminde om allt jag slapp äta och tänka på den julen ville han också vara ensam på julafton.
Facebook fylldes av beskrivningar av mat, hemtrevnad, mys och kärlek, och till varje sådan post kom femtio kommentarer från andra som också hade den perfekta julen. Och en kortare, nästan alltid obesvarad, från mig. Själv var jag vid det laget ganska full, dansade till ”Dancing with myself” och ramlade till slut asgarvande ner i en fåtölj som gick sönder. Och insåg att jag faktiskt var ganska ledsen. Hur mycket jag än tyckte att det var helt okej att fira jul ensam var det fortfarande så att jag från början gjorde det därför att jag inte hade någon att vara med. Det var som en vägg mellan mig och alla dessa isolerade öar av gemenskap, som om de trevliga jularna skulle gå sönder av minsta kontakt med någons kanske självvalda ensamhet. Kanske fick jag skylla mig själv med alla mina kommentarer om hur skönt det skulle bli, men det blev ensamt på ett sätt som det inte hade behövt bli om det fanns någon mer än min ledsna pappa som hoppades att jag hade en bra jul.
I år jobbar jag på julafton, och när chefen är färdtjänstad till sin familj åker jag för att tillbringa kvällen med en annan nära vän. Ta det lugnt, bara äta sådant vi tycker är gott, dricka apelsinsprit och kanske se en knäpp rysk film och pilla sönder varandras frisyrer som vi brukar. Mest av allt ska jag nog försöka önska alla jag känner en god jul, ifall någon behöver det fast det inte syns.
