Jag var föräldraledig när den ekonomiska krisen slog till. Vårt hushåll hade med andra ord knappt en och en halv inkomst, när vi egentligen borde ha haft typ tre för att matcha de ökade omkostnaderna. Sparkontot var dessutom redan tömt, eftersom min sambo varit föräldraledig innan mig, och att hålla jämna steg med det plötsliga smatterbandet av räntehöjningar och skenande el-, mat-och bränslepriser på en minimal hushållsbudget var onekligen ett eldprov.
Eller som min tolvåring utryckte det: ”Förr var det fredagslyx när du kom hem med pizza och läsk, men nu är man jätteglad över ett paket gott smör.” Och än är golgatavandringen inte över. Men det värsta med den ekonomiska krisen är egentligen inte vad den gjort med familjens ekonomi. Det är vad den har gjort med mig. Jag tänker på pengar, hela tiden.
Jag har aldrig riktigt gjort det tidigare. Lönen har aldrig varit särskilt högt prioriterad när jag sökt jobb. Kanske beror det på att min morsa jobbade i äldreomsorgen hela sitt liv, och att jag alltid haft hennes inkomst som måttstock på vad som är normalt. Allt blir ju liksom bra betalt i jämförelse med det.
Hur som helst har det aldrig stört mig att jag vid 43 års ålder fortfarande ligger och skvalpar strax under den svenska medianlönen. Jag har ju klarat mig prima i alla fall, med bostadsrätt och bil och HBO-abonnemang. Det var förvånansvärt enkelt att bli medelklass, och sedan jag väl fick in foten har det där med lön varit ganska sekundärt: ”Det viktigaste är att ha ett arbete man trivs med!”. Men nu låter det annorlunda hemma vid köksbordet.
Krisen blev en smärtsam påminnelse om hur små marginaler min familj, och hundratusentals andra svenska medelklasshushåll, faktiskt har. Det tog bara några nålstick för vår bubbla att spricka, och vi har också börjat agera därefter. Vi har slutat köpa rättvisemärkt kaffe. Avslutat alla tidningsprenumerationer. Satt paus på de där autogirona till organisationer vi stöttat i åratal. Vi sluter oss inåt. Och det känns förjävligt.
Jag förstår ju att det inte är synd om oss lånetorskar. Som man bäddar får man ligga, och uppenbarligen har många glidit runt på räkmackor de egentligen inte haft råd med. Men kanske finns det ändå poänger med att inte skratta allt för mycket över den skadeskjutna svenska medelklassen. Det är en stor och brokig grupp som rymmer allt ifrån storstädernas egenföretagare och HR-chefer till glesbygdens löneadministratörer, förskollärare och kundtjänsthandläggare. Bevare oss alla om de börjar gadda ihop sig. För historien lär oss vad som händer när medelklassen radikaliseras. Då riktas ofta blicken mot de som inte anses bidra lika mycket som en själv.
För övrigt såg jag ”På Hvitfeldska bodde vi” på Folkets Bio häromveckan. Jag blev både rörd och upprörd. Rekommenderas varmt.
