Krönika: Solidaritet är inte alltid gulligull

Vi lever i en tid då tankegångar vi försökt förpassa till historien växer med förnyad kraft. På andra sidan Atlanten har vi Trump. I Europa har högerextrema profiler som Le Pen, Wilders och Farage vunnit mark. Här har vi Sverigedemokraterna stabiliserat sig som ett av våra största partier.

Gemensamt har de att de bygger sin framgång på att peka ut och demonisera "den andre", som muslimer, hbtq-personer, judar, feminister och romer. Att människor lockas av detta är enkelt att förstå. Det är bekvämt att belasta andra för all världens problem, och på så sätt slippa både djupare politisk analys och självrannsakan. Speciellt om "den andre" befinner sig på minst en replängds avstånd och har begränsade resurser att försvara sig.

I takt med att avståndet mellan människor blir större, grupper avhumaniseras och misstänkliggörs blir det lättare att skriva om sanningar och komma undan med lögner. Snart har myten om vad vanliga människor "tänker men inte vågar säga" slagit rot, och allt oönskat kan avfärdas som etablissemangets lögner. Arméer av nättroll förföljer, hatar och hotar den som vågar sticka ut hakan till tystnad. Andra tar några steg till. I Umeå har vi på senaste tiden haft flera påhälsningar av nazister. Ausonius, Mangs och Breivik har alla upplevt att de haft ett stöd i opinionen för sitt agerande. Det är en tid som kräver kraftansträngningar för att utvecklingen ska vändas i en annan riktning.

Populisterna finner sin makt genom att söndra och härska. Begreppet har sitt ursprung i den romerska krigsföringsmetoden att skilja stammar åt och bekämpa dem separat istället för att möta dem som en enad motpart. Det vi ser idag går bortom att skapa ett vi och ett dom. Genom att förgifta ett samhälle med misstro sås frön till motsättningar även mellan angripna minoriteter och utsatta grupper.

Mot detta är solidaritet vårt starkaste svar, för tänk på det: Det är en minoritet som inte på något sätt tillhör eller kan relatera till en minoritet eller utsatt grupp. De heterosexuella cis-männen med normfunktionella vita kroppar som endast rör sig med sina likar är trots allt få. När minoriteter, utsatta grupper och allierade står upp som en enad kraft finns lite att sätta emot.

I USA har vi den senaste tiden exempel på detta i form av en serie solidaritetshandlingar mellan muslimer och judar. När moskén i Victoria i Texas brändes ned lånade den judiska församlingen ut nycklarna till synagogan. När judiska gravar vandaliserats har muslimska organisationer engagerat sig för att återställa dem. Judar kan inte ta sin säkerhet för given så länge inte muslimer är trygga och vice versa. Hat är ett gift som sprider sig om det ges utrymme. På så sätt är ingen fri förrän alla är fria.

Så här långt tror jag att jag har de flesta av er läsare med mig, men jag vill också skicka med en utmaning. Solidaritet är inte alltid gulligull och omedelbara ömsesidiga vinster. Lika mycket som det är en minoritet som i alla sammanhang är priviligerad, är det få som inte är priviligerade i någon situation alls. Solidaritet kräver att ibland offra av sina egna privilegier och trygghet. Att inte titta bort bara för att det går att komma undan med det, som att som man stå upp för jämställdhet även när det kostar. Ibland står solidaritet i konflikt med känslor och ideal om lojalitet. Vi håller de vi känner samhörighet med eller beroende till om ryggen även när vi vet att de har fel och att det sker på någon annans bekostnad. Kompisar som inte markerar mot sexistiska och rasistiska skämt för att de inte vill uppfattas som humorlösa.

Min utmaning till dig är att försöka identifiera exempel när din förmåga till solidaritet ställs på prov och finna strategier för hur du då vill agera. Kanske är det de smygrasistiska kommentarerna i omklädningsrummet som du låtsas att du inte hör. Eller olusten inför likabehandlingsplanen som kanske försvårar dina karriärsmöjligheter? Eller konflikträdslan som hindrar dig att konfrontera din homofoba familjemedlem?