Att installera solceller kostar hundratusentals kronor, men den pågående energikrisen har gjort investeringen lönsam för de som äger sina hus. 

Förlorarna är de som bor i hyreslägenhet och inte har möjlighet att ha egna solceller. Grundförutsättningen för att investera är nämligen att ha ett eget tak eller annan yta att sätta upp panelerna på. Men det kanske jämnar ut sig, tänker jag, som bor i en hyresrätt på 28 kvadratmeter och än så länge varken betalar för uppvärmning eller varmvatten. 

Jag är ändå glad att solel vinner mark och hoppas att min kommunala hyresvärd hakar på trenden. Min tröst är att jag drar mitt strå till stacken i omställningsprocessen på andra sätt. Downshifting. 

Till en början för att ha råd att gå en högskoleutbildning i mänskliga rättigheter på heltid. Investeringen i mig själv förutsatte att jag drog ner på mina omkostnader. I början var det inte helt lätt att byta ner sig från 62 kvadratmeter och flytta in i en etta med kokvrå, med två jakthundar. Särskilt inte när coronapandemin bröt ut och jag blev sjuk. Men jag lärde mig att möblera smart och kunde träna såväl zumba som online-yoga mellan hundarnas dynor. En av förutsättningarna för att kunna trivas är att inte jämföra mig med de som bor större. 

Eftersom jag intervjuat många människor på flykt känner jag mig istället oerhört privilegierad som får bo ensam på 28 kvadrat, en yta som dessa familjer kan drömma om att dela. ”Den billigaste och miljövänligaste elen är den som sparas” konstaterar Greenpeace kampanjledare Carl Schlyter i reportaget. Jag håller mig till det och sätter på mig understället istället för att gnälla när hyresvärden sparar. 

Vi gör vad vi kan med de förutsättningar vi har.

Trevlig läsning och god helg!