tjejen drog till fjällen
med en störtloppsakrobat.
Här går jag
som en pissnödig anarkist
utfattig i en jävla bonnhåla
Jag kan inte ens ta livet av mig
för järnvägen är nedlagd.
Orden är arbetarpoeten Bengt ”Cidden” Anderssons, och något av det mest uppiggande jag läst det senaste året, eftersom jag råkar vara oerhört svag för depressiv humor. Boende i Läckeby, Kalmar län, arbetade Cidden som rörmokare när han på 80-talet slog igenom med sin poesi. I samlingen ”Punken är död, leve tvåans buss” från 1994 följer han årstiderna i det lilla samhället och hur hans psyke förändras med säsongerna.
Det är något genuint pinsamt att erkänna hur man påverkas av något så trivialt som väder och vind. Men med sin oemotståndliga galghumor skriver Bengt Cidden Andersson om ämnet så att jag inte längre skäms. Dessutom lyckas han bota mig från min novemberskräck, vilket jag snart ska återkomma till.
Soft autumn, cozy fall aestetic, christian girl autumn. Årligen görs det i sociala medier försök att uppvärdera och omfamna årstiden höst. Murriga rödviner ska skjutas in i blodomloppet, stickade tröjor inhandlas och värmeljus bunkras på en nivå som borde få Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att fulgråta av rörelse.
I år har till och med SVT hakat på cozy fall-trenden och köpt in ”Gilmore Girls”, den snart 25 år gamla tv-serien som kommit att bli synonym med höstromantik och inspirerat fans att börja bära halsduk redan i augusti.
Parallellt finns en motståndsrörelse som demoniserar allt som har med hösten att göra. Och särskilt utsatt är månaden november, då den krampaktiga mysstämningen bytts till panik inför den stundande vintern. Våra loafers blir för kalla, det var tydligen allt som behövdes för att putta oss över kanten till det inre mörkrets bottenfrysta lervälling.
Nyligen skrev poddaren Alex Schulman krönikan ”November, ditt genomvidriga lilla as till månad”. Här menade han att det verkligen inte finns någonting bra, förlåtande eller förmildrande att säga om den mardrömslika månaden. ”Man går runt somnambul och bara jävligt ledsen.”
Men flytta till ekvatorn då om ni inte vill ha årstider? Det är en hjärndöd önskan om att leva i en Disney-värld
Författaren Agneta Pleijel har varit inne på ett liknande spår, om än mer litterärt: ”I november är Stockholm obeskrivligt, en dödsseglats in i vintern.”
”Dödsseglats”! Det är vackert, men också grovt deprimerande. Men så dyker jag ner i Bengt Cidden Andersson igen och läser hans rader om minusgradernas tid:
Men jag påstår att kölden
är en utmärkt konstnär
med känsla för det enkla
och det rena.
Säger du emot
är du förlorad
i sommarens gröna akvarell.
Och det är då jag förstår det. Att enbart älska sommarhalvåret är kitsch. Det är att bara kunna uppskatta dumma stilleben av pastellfärgade kattungar och motståndslösa blomsterarrangemang.
Jag sms:ar dikten till min vän Cecilia, som varje år fräser till svars mot de som skymfar mörkrets månader.
”Men flytta till ekvatorn då om ni inte vill ha årstider? Det är en hjärndöd önskan om att leva i en Disney-värld. Att bara vilja skvalpa runt bländad av glättigt solljus.”
Med Ciddens hjälp förstår jag att hon hela tiden haft rätt. Ja, psyket bryts kanske ner en aning under vinterhalvåret, men rivjärnet mot våra nakna kinder gör också något för vårt själadjup.
Jag besvärjer novemberhatet ytterligare genom att läsa Michel Houellebecqs essä ”Hålla sig vid liv” från 1991, där han påpekar hur livets plågor får ett djupare jag att träda fram i ljuset. Författaren skriver hur dessa skuggsidor behövs för att förvärva fullständig kunskap om sig själv: ”er kropp kommer att finnas kvar som den var: svullen, uppblåst, irriterad; mogen för nytt lidande”.
Han piggar också upp med följande ord: ”Kom ihåg att ni i grund och botten redan är död”.
En tydligare överlevnadsplan inför den kalla årstiden behövs knappast. Receptet på min soft girl Houellebecq-vinter blir följande: svullen, uppblåst, irriterad; mogen för nytt lidande. Men i alla fall inte en glättig dumstrut.
