Det är på många sätt svårt att följa det haveri som är Liberalerna. Enligt den senaste väljarbarometern från Aftonbladet/Demoskop ligger numer stödet på ynka 2,3 procent. Partiledaren Nyamko Sabuni tycks inte heller ha haft det enkelt, enligt undersökningar är hon den partiledare som det svenska folket har minst förtroende för. När det inte kunde bli värre kom hon under förra veckans partiledardebatt med ett utspel. Hon hotar med att lämna budgetsamarbetet med januaripartierna om regeringen väljer att gå vidare med förslagen till den nya migrationslagstiftningen. Ett uttalande som i sin tur lett till ännu en våg av internt missnöje.
Jag funderar på om inte Liberalernas partikris i själva verket är socialliberalismens sista suck? Det reformglada Folkpartiet har officiellt gått i graven, och det finns inga alternativ sugna på att ersätta idéarvet. De som fortfarande tror på ett starkt socialt skyddsnät i kombination med hög individuell frihet och sociala reformer kanske i bästa fall får söka sig till S.
Den socialliberalism som en gång fanns har numer ersatts med en fanatisk nyliberalism som utformat ett av världens mest marknadsliberala skolsystem. Och i en tid präglad trumpismen, antidemokrati och radikalnationalismens framfart är Liberalerna trots den stolta historien relativt irrelevanta. För att inte tala om det fascinerande i att socialliberalismen genomgår en existensiell kris samtidigt som alltfler skriker efter sociala reformer.
Men, partikrisen är trots allt själva definitionen av att skjuta sig i foten: det är svårt att ta tillbaka åratal av Björklund-politik. Många av de reformer han skapade i sitt krig mot ”flumskolan” (nytt betygsystem, fler prov, individuella omdömen och så vidare) bäddade delvis för de strukturella problem många elever och lärare vittnar om: ökad psykisk ohälsa, sämre resultat, segregation och så vidare. Dessutom har Liberalerna agerat marknadsliberalismens gatekeeper under en lång tid.
Utvecklingen mot Liberalerna har vi kunnat följa länge, i alla fall sedan 70-talet. Sakteligen har socialliberalismen trängts undan av kärnkraftshets, populistiska och rasistiska förslag och krigsromantik. Det kanske därmed inte är så konstigt att väljarbasen flyr när partiet trots mängden erbjudna öppna mål förblir en skugga av sig själva.
Att vara en uppskattad liberal kräver därför inte särskilt mycket i vår samtid, de senaste årens utveckling har sänkt ribban för liberalismen i allmänhet och socialliberalismen i synnerhet. Det minsta tecken på att det socialliberala tankegodset fortfarande existerar möts av jubel. Peter Wolodarski hinner inte ens lyfta pennan innan glädjen över existensen av liberal rimlighet slår en. Det krävs så lite, men samtidigt mycket för att vara liberal i vår samtid. Eller som Yale-professorn Samuel Moyn nyligen skrev i Washington Post i en text med utgångspunkt i amerikansk politik: ”(Liberalism) needs to be saved from itself” – liberalismen måste räddas från sig själv.
Men frågan som uppstår nu, inte minst i spåren av partikris är: Vem är villig att rädda socialliberalismen? Inte ens socialliberaler själva tycks vara särskilt intresserade av att stoppa det sjunkande skeppet. Det fanns trots allt en tid där partiet spelade roll för framkomsten av viktiga reformer, men för en själv som mest betraktar spektaklet från vänsterhåll är jag inte är säker på om förekomsten av den typen av socialliberalism idag är mer än önsketänkande.
Kanske är det dags att bara ta farväl, tacka för de fina stunderna och glädjas åt att den här typen av toxic relation inte längre sätter sina spår. För på många sätt är socialliberalismen litegrann som politikens version av vinylskivor: det låter bra så länge det funkar, dessutom är det en rätt snygg inredningsdetalj. Men jag är inte säker på om jag har ett behov av det.
