Damberg syftade särskilt på ”hemlig dataavläsning” – ett nytt tvångsmedel som infördes för ett år sedan. Kort sagt har polisen fått laglig möjlighet att hacka datorer och mobiler som används av brottsmisstänkta.

Bakgrunden är att traditionell avlyssning inte längre ger så mycket utdelning. Att kryptera sina telefonsamtal och chattar, liksom hårddisken, har blivit normaliserat, inte bara bland kriminella. Dessa krypteringar är inget som knäcks i första taget. Därför vill polisen komma åt informationen innan den hunnit krypteras, alltså inne i den enskilda datorn.

Det finns olika sätt att hacka sig in där. Ett är att koppla in en fysisk avlyssningsutrustning, kanske maskerad till en tangentbordskabel. Ett annat sätt är att lura den brottsmisstänkte att installera bedräglig programvara, en trojan. Tredje sättet beskrivs som att ”utnyttja sårbarheter i operativsystem”.

Vad lagstiftarna aldrig säger rätt ut är hur polisen får nys om dessa säkerhetsluckor eller ”zero-day exploits”, som de kallas på hackarspråk. De upptäcks av hackare, som väljer att sälja kunskapen på en global, gråsvart marknad. En och samma zero-day kan säljas flera gånger, såväl till kriminella nätverk och diktaturer som till den svenska polisen. Köparna har sedan ett gemensamt intresse av att hemlighålla kunskapen. För när mjukvaruföretaget får nys om saken blir luckan snabbt tilltäppt. Sen måste polisen köpa en ny säkerhetslucka.

När polisledningen nu kräver ökade ”tekniska investeringar” i hemlig dataavläsning (DN Debatt 27/3) så betyder det att de vill bidra med ännu fler miljoner till denna globala marknad.

Polisens uppdrag är att förebygga brott. Men genom att hålla en säkerhetslucka öppen möjliggörs i stället en stor mängd nya brott, i global skala. Där har ni baksidan av Dambergs revolution.