BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Efter det var det kört. Vi slösade två timmar av våra liv med att prata om allt från gymnasiets plågor till varför man måste låta bli att rapa offentligt.
Redan under vårt första möte fick jag höra om Blancas styvmor Linn. En kvinna som hade gjort en klassresa från hemtjänstens vårdapparat till livstilscoach. En kvinna som visste att för att lyckas måste man arbeta målmedvetet och disciplinerat. Blancas mörka ögon slöt sig när hon berättade hur styvmodern bokat den ena efter den andra tränings-bootcampen åt dem båda. Här skulle det trimmas muskler och fördrivas fett! Eller de otaliga mindfulness-kurser som de åkte på tillsammans eftersom styvmodern ville ”bli mindre stressad i vardagen”.
Jag minns allra starkast när Blanca pillade på den trasiga kaffekoppen och berättade om det som fick bägaren att rinna över. Det var sommaren innan som styvmoder Linn fick för sig att solen var det allra skadligaste, strax efter socker och dålig disciplin, varpå Blanca blev förbjuden att vistas ute i solen mer än fem minuter och absolut inte utan skyddande kläder. Det hjälpte inte att Blanca påpekade att även om hon hade vit hud så var hennes mamma brasiliansk och att de hade tillbringat många somrar i den starka sydamerikanska solen utan några problem. Linns svar hade varit ”Vi ska inte prata mer om din mammas pigmentering, jag tycker du ska vara glad att du har ärvt din pappas skandinaviska hudfärg”. Det var starten på ett helt års kamp där varken mindfulness-retreats eller fat-shaming-bootcamp kunde lösa Det stora bråket.
Blanca och jag fortsatte att ses spontant på Fågelsången. Jag kunde se hur hon framåt våren kunde fylla ut kläderna mer och log oftare. Tydligen hade hon fått hjälp av arbetsförmedlingen för att kunna praktisera på en daglig verksamhet för människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Hon stortrivdes på jobbet. Funderade på att försöka hitta en andrahandslägenhet att bo i och slippa kriget hemma. Så kom sommaren och jag såg inte Blanca på flera månader. En dag i slutet av höstterminen kom hon in på kaféet. Blek, tunn, hålögd. Bråket med styvmodern hade eskalerat under sommaren och Blancas anorexia hade blommat ut. Ett äpple om dagen var det enda hon kunde få i sig. Blanca hamnade i en svår depression och tvingades bli inlagd.
Efter vår spontana fika kunde jag inte skaka av mig känslan av maktlöshet, vad kunde jag göra för att hjälpa henne? I ren desperation skickade jag en video som jag brukar lyssna på för att bli lite gladare, Ison och Filles ”Jag skrattar i dag”. Och självklart kände jag att det hade varit en alldeles korkad idé, ingen blir glad av att lyssna på en låt när man är deprimerad, hur hade jag tänkt egentligen? I flera dagar gick jag och led av tanken på att Blanca kunde tro att jag menade ryck-upp-dig-och-lalla-lite-så-löser-sig-allt.
En kväll fick jag ett sms från Blanca ”Tack för videon. Nu vet jag att det finns människor som jag”. Jag blev helt paff. Fattade absolut ingenting. Så jag började googla om artisterna bakom sången. Men helt förstod jag inte förrän förra veckan när jag träffade Blanca på Fågelsången för sista gången. Hon kom med sina väskor för att ta farväl. Med sig hade hon en present. Ett USB-minne med Lilla Al-Fadjis sketcher. I hans humor och glädje hade hon hittat det hon längtade efter allra mest. En känsla av att höra hemma i Sverige. Inte tack vare hennes vita hud, inte trots hennes mammas etniska bakgrund utan för att Sverige är större än den homogena stadsdelen hon växte upp i. En enorm sorg sköljde över mig. Vad säger det om dagens Sverige att ungdomar hellre identifierar sig med Lilla Al-Fadji än med en Nils Karlsson? Och kan en Nils Karlsson identifera sig med Lilla Al-Fadji?
När hon steg ut från kaféet tänkte jag på första gången vi sågs. Hur hon hade plockat upp en trasig kaffekopp. Men det var inte hon som hade gått sönder. Det var illusionen om vem hon måste vara för att få passa in som hade gått i tusen bitar.