Ebba Grön gav ut sin första LP ”Were only in it for the drugs”, 1979. På den här tiden var jag 17 år och levde tätt intill bandet, eftersom jag var flickvän till en av dem i fem år. Jag har stått i den svettiga trängseln framför scenen och dansat mig fullständigt ur sans på deras liveframträdanden oräkneliga gånger.
På den här skivan finns låten ”Sno från dom rika”, en sångtext som träffar rakt i hjärtat nu 2014, när allt dragits till sin spets på arbetsmarknaden, när vissa håller på att jobba ihjäl sig i ett skenande tempo, samtidigt som fler och fler står helt utan vettig sysselsättning och trygg inkomst och jag kan inte låta bli att tänka på dagens hoppfulla snabbt växande basinkomst-rörelse, när jag lyssnar på låten idag.
Jag rådiggade budskapet i den texten då som nu och inser att den är aktuell ännu idag, 35 år senare. Sorgligt nog, må jag tillägga. Att utvecklingen har gått åt fel håll. Det är bara att konstatera och försöka vända den medan tid är.
När orden kom från Ebba Grön, i den tid som var då, var det inte många som ifrågasatte dem. Och varför skulle någon? Den här texten är ett lysande exempel på revoltmusikens innersta väsen och dess bultande råa men rena längtan efter en frihet som egentligen borde vara varje människas rättighet.
Ebba Grön var innerligen oumbärliga. Det var en lycka för tiden som var då, att de fanns.
Den politiska närvaron i deras låtar, hur de lyckades på ett rakt och enkelt sätt beskriva verkligheten som den var för så många, deras explosiva extremt energifyllda väsen på scen, deras röster som vrålade ur glödande strupar. Det fanns aldrig någon tvekan, deras gemensamma musik-kropp rusade besinningslöst framåt med en sådan kraft och fart, att det var omöjligt att inte ryckas med. På något sätt bars de också fram av sin hängivna och kärleksfulla publik. Vart de än kom så hyllades de, för de var på folkets sida och de behövdes så fruktansvärt väl för att måla upp de svagas villkor och som motkraft mot likformighet och kapitalism. De personifierade punkens innersta väsen, återigen; att välja sig själv och sin egen väg. Det är det ärligaste.
”Varför skulle jag jobba för? / nånting som jag hatar så / jag ställer inte upp / för jag e ingen slav. / Jag försöker så gott det går / att utnyttja dom på alla sätt / att sno från dom rika / luras om det går / allting jag kan hitta på. / För det är mitt liv! Det är mitt liv! Och jag gör vad jag vill!!” (ur ”Sno från dom rika”, Ebba Grön)
Men jag frågar mig hur låten skulle ha tagits emot idag? Nu när det verkligen behövs sådana här låtar. Nu när vi ser ett verkställt, illa dolt slaveri i vårt land. Förmodligen skulle det tanklöst och slentrianmässigt ropas om parasiter och soffliggare.
Dock, detta Robin Hoodska budskap handlar egentligen om något så självklart som varje individs rätt till riktig frihet att forma sitt eget liv, utan att bli trampad på tårna. Om rättvisa och fördelning av resurser. Nu när samhället räddhågset låser in utsatta medborgare i kontrollsystem och skapar en slavklass, ett prekariat, som förväntas gå med mössan i hand och finna sig i att få sina enda små liv slagna i spillror, för att andra skall kunna lägga på hög och sko sig på deras uteblivna slantar.
Motsättningarna mellan människor är så stora idag, både globalt och i ditt eget kvarter. Klassklyftorna djupnar så förfärande fort och förstör våra relationer till varandra, tvingar människor på flykt, tvingar fattiga att tigga, får människor att mörda och skända varandra. Detta har mänskligheten tampats med i århundraden och det har skiljt människor åt och ställt dem mot varandra. Så många revolutioner har slagits ner och så många liv har gått till spillo i våra försök att befolka jorden, men fortfarande har mänskligheten inte hittat ett sätt att leva i fred i en värld för alla, där alla får ha det bra. Något radikalt måste till för att finna nya gemensamma vägar.
Och svaret måste bli; en ny fördelningspolitik, med empati och tillit som ledstjärnor.
Ebba Grön vågade säga högt det som många tänkte. Och vi var många som sjöng med.
