Framför mig ligger min dotter. Hennes mun är halvöppen, kinden lite upptryckt av kudden. Hon andas varmt mot min arm. Jag ser på hennes lilla hand som är en mindre modell av min egen. Hennes naglar. Det är något med ens barns naglar. Mitt hjärta vrider sig.

 Det finns ett begrepp som talar så förtvivlat tydligt till mig. Eller snarare: sedan jag hörde det för första gången har det skrikit mig i örat. Begreppet stavas ”livets korridor”. Det beskriver de temperaturmässiga förutsättningar som krävs för att liv och mänsklig kultur ska kunna frodas på jorden. Som har utgjort grund för viadukter, museer och teatrar, operor, skolor och sjukhus. 

Innan mitt barn har flyttat hemifrån kan vi ha pressat världen utanför denna korridor. Väggen, som forskare definierar den, går nämligen vid två graders uppvärmning. Utanför väggen befinner man sig inte längre i en värld där mänskligt liv, som vi känner det, skulle ha utvecklats.

 Vi tar det igen med lite andra ord.

Inte ens om politikerna håller sina löften till FN kommer vi hålla oss inom korridorens gränser. Enligt IPCC är det troligt, alltså högst sannolikt, att 1,5-gradersgränsen har passerats redan om tolv år. Och därefter kan 2-gradersgränsen röra sig i accelererande takt mot oss.

 Vi lever alltså i det avgörande årtiondet på jorden. 

Jag tittar på min dotters sovande ansikte; några hårslingor har lockat sig i fukten i hennes tinning. Jag tänker inte berätta det här för henne. Jag vill lära henne tillförsikt inför framtiden. Att vuxna som bestämmer är att lita på, att rätt blandning av mod och reson kan förändra världen. Hennes mardrömmar handlar ofta om hästar som rymmer, monster med gröna ögon eller en katt som blir överkörd. Dem går det att lugna henne ifrån. Men att berätta att vi har ledare som är medvetna om att miljoners liv står på spel men som ändå väljer valfläsk framför handling, det går bara inte.

I Schweiz röstade folket nyligen – trots högljudd och massiv propaganda från fossillobbyn – igenom ett förslag till en klimatlag som kraftigt begränsar landets utsläpp. En fantastisk nyhet för oss som söker positiva klimatnyheter likt en vilse i öknen letar vatten. 

Samtidigt i Rosenbad förverkligas det största klimatpolitiska bakslaget i modern tid. I Bryssel öppnar svenska politiker upp för nya subventioner av kolkraft. Längs med svenska marker löper torrsprickor som i Sahara och Sverige har sommaren blivit 30 dagar längre sedan 1970-talet. Bönder oroar sig för världssvält. I land efter land protesterar människor mot bristen på vatten och i Kanada rasar hundratals bränder. Trots att 16 000 européer dog av förra årets hetta lades samma år över tusen miljarder dollar på subventioner av olja, kol och gas. 

Hur tar vi då steget ut bekvämligheten och skapar en tillräckligt stor minoritet för att makten ska lyssna på den? Forskaren Johan Rockström hävdar envist att politikerna har ett mycket, mycket större stöd att agera än vad de tror. Att medierna har ansvar för att speglingen av denna verklighet är skev. Jag hoppas han har rätt. Men stödet behöver likväl växa.

Ett flertal forskare är eniga om att en minoritet kan vinna över den sega, konservativa massan. Sociologen Damon Centolas har en teori om att folk och politiker kan förändra sitt beteendemönster om en hängiven minoritet på 25 procent lobbar för det. Extinction Rebellion anser att den lobbygruppen inte ens behöver vara 10 procent. Andra forskare menar att en motstridig minoritet, som gör sitt yttersta att motargumentera rörelsens röster, exempelvis fossillobbyn och dess politiska marionetter, gör omställningen svårplanerad.

Och hur är det med opinionen inom mig själv? Kommer jag orka fortsätta säga nej till vänners och familjs förslag på härliga flygresor och reklamens erbjudanden om läckra, snabbproducerade sommarkläder? Vad händer med vårt liv då? Och vad händer om jag inte gör något alls?

Jag drar försiktigt bort min arm under min dotters kind. Hon öppnar ögonen lite, tycks registrera mig och stänger dem därefter igen. Hon upplever inte att något hotar henne. Jag hör Pughs mästerverk ”Här kommer natten” på stereon i köket. Någon, säkert grannen, har börjat diska bort resterna från middagen. Utanför har gräsmattan börjat tona i gult. Inte ett bi, inte en humla hörs surra.