Adrenalinet, de medicinska förkortningarna, de komplexa diagnoserna, de samhälleliga konfliktytorna, de stiliga människorna.
Under semestern har jag plöjt allt ifrån långkörare som ”E.R”, ”Greys Anatomy” och ”Dr. House” till inte lika fräcka men ändå för ändamålet habila ”The Resident”. Min favorit är dock den otroliga serien ”New Amsterdam”.
Serien utspelar sig på USA:s första allmänna sjukhus New Amsterdam (skapat efter den verkliga förlagan Bellevue) i New York och är något så unikt som en sjukhusserie som kretsar kring komplexa människor snarare än stereotyper.
Typecasting, alltså att en karaktärsutveckling förlitar sig på en särskild och på förhand given etnicitet eller annan kulturell eller rasmässig markör för avsnittets dramaturgi verkar vara ett förbjudet stilistiskt grepp i New Amsterdam.
Fiktion såklart, alltihopa, men en semestertjej kan väl få drömma.
Jag älskar den, vilar i den och förlåter den sina brister, sin ibland överdrivet ängsliga ”wokeness”.
Jag har till och med överseende med att huvudrollen i serien, sjukhuschefen och läkaren dr Max Goodwin i avsnitt efter avsnitt ”upptäcker” sin egen unika roll i att lösa allt ifrån klimatkatastrofen, utbrändheten bland personalen till överdödligheten bland svarta mammor. Han använder också sina ”puppy eyes” så ofta att till och med jag, en relativt straight 40-årig kvinna blir obekväm, men i övrigt är serien balsam för själen om man älskar den offentliga sjukvården men hatar det ojämlika sjukvårdssystemet.
I denna fiktiva serie är rasism en uppenbar brist i samhället och inget som behöver relativiseras, förminskas eller förvrängas. Jag sugs med och underhålls.
Sen slår jag tyvärr av tv:n, öppnar tidningen och kliver in i verkligheten.
När DN:s granskning (gjord av Christy Chamy och Adrian Sadicovic) av rasismen i sjukvården kom i förra veckan så började jag lipa. Och om inte resultaten i granskningen var nog, så kom trivialiseringen, förklaringarna och bortförklaringarna av densamma och gjorde allt värre.
Jag har självklart egna erfarenheter av att vara patient eller anhörig när rasistiska föreställningar påverkar min eller min familjemedlems trovärdighet och vårdbehov. Men också nära vänner inom vården som berättar om hur de bemöts när de tar emot arga och rasistiska patienter, eller när deras bakgrund behandlas som ett arbetsmiljöproblem.
Det är nedslående och stundtals förlamande. Och jag vägrar acceptera att detta ska vara enbart vårt problem, vi som utsätts. Det måste, förr eller senare bli ert problem, kära svenska läsare.
Jag kan inte säga det här på något annat sätt: Käraste raraste goda svenskar, ni som liksom jag tycker att detta är för jävligt – det är dags att ni slutar vara såna jävla ynkryggar i kampen mot rasisterna.
Ställ er upp, grow a pair och börja veva.
Jag struntar i om detta är det politiskt korrekta sättet att uttrycka sig eller ej.
Vi som är i skottgluggen dagligen är nämligen förbannat trötta på att både göra våra jobb, uppträda som om vi vore oberörda och samtidigt behöva artikulera varför rasismen skadar oss. Det går inte längre och det borde inte behövas!
Om inte annat så ligger det i ert intresse, och inte enbart i vårt, eftersom kampen för bästa möjliga vård, bästa möjliga skola, ett samhälle fritt från segregation och för sjysta villkor på arbetsmarknaden måste vara gemensam och för alla.
Den antirasistiska kampen är tyvärr inget som utkämpas endast på gator och torg. De dagarna är sedan länge förbi. Nu har rasismen tagit sig in i varenda forum, varenda organisation och myndighetsstruktur.
Idag ifrågasätts vårt existensberättigande i varenda publikt forum, på varje arbetsplats. Och till skillnad från i min tv-serie så är det inte den vita sjukhuschefens godhet eller ens Diskrimineringsombudsmannens uttalanden som kommer att göra skillnad i slutändan. Det är du och dina vita svenska kollegor, det är du och dina familjemedlemmar, det är när du slutar se dig själv som kund i vården och börjar se dig som medborgare i ett samhälle som verkligheten kan bli bättre än tv-såpan.
Snälla svenskar, lämna oss inte ensamma med rasisterna.
