Under det allra tidigaste 1980-talet blev jag tonåring i en pendeltågsförort i nordvästra Stockholm. Nyss fyllda 13 var jag Jakobsbergs minsta mods.
I obligatorisk parkas med ökenkängor, The Jam skrivet lite varstans och en liten Toblerone-formad frisyr smög jag fram längs Stockholms husväggar. Smög, eftersom jag var livrädd för skinheads.
Stan var full av dem. De var obegripligt många. Och det värsta de visste - till och med värre än homosexuella och invandrare – var mods. Skinheads var, av säkerhetsskäl, flockdjur och såg man ett skinhead kunde man vara säker på att minst ett dussin till var inom räckhåll.
Det bästa de visste var att i numerärt överläge sparka skiten ur folk. Listan på deras fiender var lika lång som den var godtyckligt diffus: skinheads älskade bara våld i största allmänhet.
När jag blev bekant med andra ständigt vettskrämda små mods lärde jag mig att det fanns olika slags skinheads. Jag hade bara sett dem som en skogstokig uniformerad massa i bomberjackor och boots. Hur var det möjligt att skilja dem åt? Och var det ens värt det? Bäst att bara springa.
”Nej, men han är schysst”, sade någon om en skinnboll. Jag hälsade artigt och han mosade inte sönder mitt ansikte med knogjärn. Oerhört förvirrande. Och så fick jag lära mig hur riktiga skinheads absolut inte var heilande tokrasister – utan tvärtom älskade jamaikansk musik och brydde sig mest om strumpor, pressveck och obskyra skjortmärken. Ungefär som jag. Och, framför allt, de drevs inte av blint raseri.
Men möjligheten att ta reda på vem som tillhörde vilken falang förblev ytterst begränsad. Det var liksom inte riktigt mödan värt att vänta in en hjord skenande män med nyrakade huvuden för att fråga ”ursäkta, är ni vänliga skinheads eller jätteonda skinheads?”.
Dessutom: viss musik – oavsett om det handlade om ska eller oi-punk – var de påstått vänliga rörande överens med de jätteonda om och så var den där oerhörda förvirringen tillbaka igen.
Jag berättar detta eftersom jag plötsligt tampas med något snarlikt: svårigheten att 2025 skilja på vänliga kristna och jätteonda kristna.
Jag är knappast ensam om detta.
Jag känner, givetvis, många vänliga kristna personer men de dras med samma varumärkesproblem som 1980-talets sympatiska skinhead-minoritet. Donald Trumps utnämning av den dokumenterat bindgalna pastor Paula White som religiös rådgivare för Vita huset kan ha utgjort den slutgiltiga droppen för mången snäll kristen. Räckte det ändå inte så gjorde nog informationen att pastor White är gift med keyboardisten i Journey det.
Frågan är om inte alla vänliga kristna bara borde börja kalla sig socialister i stället? Svenska kyrkan är ju sedan länge en institution som står långt till vänster om Socialdemokraterna i de flesta frågor så man borde liksom kunna mötas i alla fall halvvägs?
Jag inbillar mig att detta skulle få mängder av positiva bieffekter. Helst i form av ett gemensamt och organiserat motstånd mot just de jätteonda kristna som remixar samtliga empatiska kristna värderingar till fascistoid oigenkännlighet.
”Take Jesus – Take Marx - Take hope”, som poporkestern The Housemartins en gång, även detta på 1980-talet, hade som sitt älskvärda motto.
För övrigt... vill jag rekommendera popteoretikern David Toops forensiska mästerverk ”Two-headed Doctor: Listening for Ghosts in Dr John’s Gris-gris”.
