Det är en förälder som springer ett maraton och närmar sej mållinjen. Den andra föräldern står på sidan med två barn och skickar fram dom till den som kommer springande. Det blev ett jävla rabalder över klippet på internet. 100 tusen pers anklagade föräldern som bussade fram barnen för att vara en sabotör typ. Och 100 tusen pers kallade löparen sjuk i huvudet för att den ignorerade sina barn. Föräldrarna har sen gått ut och förklarat att det var bestämt att barnen skulle springa i mål med mamman, men att hon insåg att hon skulle ha chans att vinna om hon kutade vidare utan dom. Jag är inte särskilt road av nyheten.
Men i klippet jagser har någon lagt på ljud. Så scenen blir såhär: barnen står med en förälder och väntar på den andra som springer maraton. När hon passerar sin familj rusar barnen till henne och ropar ”Mom, I’m hungry” ”Mom, I need to pee”.
Det är fake news alltså.
Men jag skrattar till, jag tänker: såhär är det för mig att kliva in genom dörren till mitt hem när dom andra redan är hemma: ”MOOOOM, I’M HUNGRYYY”.
Vissa föräldrar får skita i lugn och ro i hemmets goda vrå
Vissa föräldrar säger alltid såhär: ”Det är aldrig krångel när barnen är med mig”. Det sägs som skryt.
Men jag har varit på flygplan och tåg tillsammans med barn som suttit med en förälder som dom ”inte krånglar med”. Stämningen är obehaglig.
Andra föräldrar uppmuntrar nästan till krångel, utbrott, skrik, bråk och tårar?
”Jag får aldrig veta nånting” säger vissa föräldrar. ”INGEN berättar NÅNTING för mig”.
Så verkar vissa verkligen ha det.
Medan andra får veta allt. Andra föräldrar får veta vad barnen vill göra i helgen, kompisarnas namn, tjafs i skolan, planerna, de dumma lärarna, ångesten inför provet, önskemålen, klagomålen, favoritmaten. Dom andra föräldrarna får värdefull, hemligstämplad information som underlättar deras arbete som förälder medan vissa inte får veta NÅNTING.
Vissa föräldrar får skita i lugn och ro i hemmets goda vrå. Kan jobba hemma med 17 barn utan att få en endaste fråga riktad åt sitt håll.
Andra föräldrar kan varken skita eller jobba hemma.
Har ni varit på fest tillsammans med föräldrar och barn? Vissa föräldrar verkar ha det så kul på fest trots att deras barn är där. Mingel, djupa samtal, närvaro.
Andra verkar inte kunna slappna av alls. Det är det ena med det andra och det tredje, någon måste gå på toa, någon snubblar och slår sönder näsan, mer chips, någon ramlar i en pool, telefonen har slutat spela upp ”Pyjamashjältarna”, oj en blöja verkar behöva bytas!
När man sitter i taxin på väg hem från festen tänker man såhär: fan vad vissa föräldrar är sköna och andra är osköna. Jag planerar i natten: ”Nästa fest vi går på med familjen ska jag vara en skön förälder”. Men jag misslyckas ändå alltid nästa tillfälle.
Vissa föräldrar tycker att det är viktigt att säga nej, andra verkar brinna för att säga ja.
”Varför är det alltid mammor som är trötta och sjuka”, sa mitt barn en gång när jag låg nedbäddad i sängen med frossa. ”Så är det väl inte alls”, sa jag. ”Jo, så är det visst det”, svarade han.
Jag kände mig kränkt. Anklagad? Vissa föräldrar är starka och andra svaga? Vissa pigga och andra trötta? Vissa bättre, andra sämre?
Jag vill ha svar på tal men behöver tid på mig för att vässa argumenten och kunna sätta dit ungjäveln.
Samtidigt blir jag galen på mammor som tävlar om vem som älskar sina barn mest genom att vara mest oroliga
Jag googlar ”mammor sjukare än pappor” och möts tyvärr av cirka 100 artiklar från 2011 då en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), skrevs på beställning av Socialdepartementet
Vad fan!?
”Mammor är mer än dubbelt så ofta sjukskrivna som pappor”, står det i rapporten. Gäller alla yrkesområden. Forskarna säger att ojämställdhet kan vara orsaken.
Rapporten är gammal, jag hittar ingen uppföljning. Det hela känns omodernt, gör mig obekväm. Mammor hit och pappor dit.
Det känns över, förbi. Ingen vill prata om jämställdhet på det här viset längre. Inte jag heller. När jag skriver om det känns det som att jag håller på att starta ett parti med namnet ”Heteronormativa värderingar”.
Jag pratar med mammor som har barn med pappor och vi delar samma bild, samma ”MOOOOOM, I´M HUNGRY”-frustration.
Amanda och Alex Schulman bråkar om osynliga listan i podden ”Mardrömsgästen”. Fuck alla män, känner jag när jag lyssnar.
Samtidigt blir jag galen på mammor som tävlar om vem som älskar sina barn mest genom att vara mest oroliga. Som skammar mig med sina ”jag skulle aaaaldrig låta mitt barn …”. Ok, du vinner. Du älskar dina barn mer. Lev med rädsla, din jävla galning.
Jag vet inte. Jag vill avskaffa rollerna men jag befäster dom, jag cementerar dom genom att babbla och skriva och tänka på det här?
Jag vill avskaffa kön? Jag vill avskaffa mamma pappa barn? Snälla rara JAG VET INTE. Jag vet bara att jag ofta känner att vi är för många som lever i ett jävla normativt kärnfamiljs-fängelse.
Det blir inget svar på tal, istället hostar jag fram ett ord i taget:
”Snälla Älskling Stäng Dörren Efter Dig och Hämta En Treo till Mammis?”
