Krönika: Snabba medier för långsamma revolutioner

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

2007 var jag 19 år och pluggade min första universitetstermin i Chicago. Jag ville bli journalist, en sanningens förkämpe och en hårdför granskare av makten, tills jag mötte medieprofessorn Margaret. Hon öppnade mina ögon för att det jag trodde var den fria pressen trots allt inte var så fri. Ägarcentralisering, profitjakt, dolda agendor och svikna journalistiska ideal fick mig att helt tappa tron på nyhetsindustrin. I stället satte jag allt mitt hopp till nya medier som framtidens värnare av sanning och demokrati.

De senaste åren har världen upplevt en historisk våg av protester där sociala medier har tillskrivits en avgörande roll för att mobilisera massorna. Iran, Arabiska våren, Occupy Wall Street, Turkiet, Ukraina, Brasilien och Hong Kong är bara några exempel där folkets kamp mot förtryckarregimer och ekonomiska orättvisor har rapporterats av aktivistiska medborgarjournalister direkt från gatan till en global onlinepublik. Fuck gammelmedia, tänkte jag, det här är framtiden, och i två år har jag nu jobbat med dokumentärfilmsprojektet Become The Media om just medieaktivismens potential som den nya tredje statsmakten.

Hittills har jag filmat i USA, Brasilien, Hong Kong och Turkiet, men under processen har en jobbig insikt smugit sig på att jag gett mig in i projektet på falska premisser. För utan att förminska människors enorma uppoffringar kvarstår faktumet att nästan alla protester har misslyckats med att åstadkomma någon betydande politisk förändring. Snarare tvärtom. Occupy-rörelsen rann ut i sanden, i Egypten ersattes Mubarak av en politisk våldsspiral, Erdogan har tagit strypgrepp på Turkiet och utvecklingen i Syrien behöver ingen närmare förklaring. 

Jag hade onekligen gått på myten om sociala mediers demokratiserande superkrafter och satte mig därför i skolbänken igen för att forska i ämnet. För att om jag ska göra den här filmidén rättvisa måste jag faktiskt veta saker, inte bara anta dem.

Nyligen sträckläste jag boken The End of Protest av Micah White, medgrundaren till Occupy-rörelsen, och fick då en ny perspektivskiftande upplevelse. Självkritiskt och reflekterande konstaterar White att rörelsen var dömd att misslyckas för att den byggde på falska antaganden om vilka taktiker som skapar förändring. Det klassiska protestparadigmet – fyll gatorna, kräv förändring – funkar inte längre för att regeringar har lärt sig hur man kontrollerar dem. I stället måste sociala rörelser ständigt förnya sig, aldrig protestera på samma sätt två gånger och White målar upp en framtidsvision av ett globalt gräsrotsparti som vinner val i stad efter stad, land efter land, tills maktbalansen i världen slutligen tippar över till folkets favör. Och det är i den här troligtvis generationslånga processen som de digitala medierna kommer spela en avgörande roll. En utopi kanske, men tanken ger mig hopp. Om världen. Och att jag inte behöver stressa med filmen.