En gradvis kulturell förändring fungerar likadant; den är svår att upptäcka när man befinner sig mitt i den. Man sitter där, lugnt och stilla, samtidigt som attityden i samhället stegvis hårdnar, blir elakare och råare, och när allting så småningom börjar koka kan man ändå övertyga sig själv om att allt är som det ska.
Förra veckan drack jag kaffe med en vän. Precis som jag har hon kommit tillbaka efter ett år utomlands – undervisning i Spanien för henne, studier i USA för mig. Hemkomsten har varit svår för oss båda. Det finns vissa saker som jag längtat efter som inte finns kvar längre. Ett speciellt läppstift från Boots. Min favoritzombieserie på BBC. Och, mest av allt, en sorts grundläggande tolerans – även om den var skenbar, så i alla fall en föreställning om att vissa sätt att uttrycka sig offentligt om icke-vita människor, invandrare, eller på något sätt ”annorlunda” människor, bara formulerades av högerextrema hatgrupper och övervintrad adel och ingen annan.
”Är det bara jag”, sa min vän, ”eller har det plötsligt blivit ... okej att säga saker som är våldsamt rasistiska? Har det alltid varit okej? Har jag bara inte märkt något förrän nu?”
Nej, det har inte alltid varit okej, och det är fortfarande inte okej – men nu är det en normal del av det offentliga samtalet på ett sätt som inte existerade för ens ett år sedan. Att komma tillbaka till Storbritannien känns som att kastas ned i en kastrull med kokande vatten och kämpa för att komma upp, samtidigt som alla andra verkar oförklarligt lugna. Inte för att Storbritannien inte var rasistiskt och inskränkt tidigare, men nu finns den rasistiska, islamofobiska och framförallt invandrarfientliga retoriken överallt.
Jag märkte det i samma sekund jag slog upp tidningarna vi fick på flyget hem – och inte bara i Daily Mail, som nu kan känna sig fri att vara lika fascistisk som 1935, då tidningen helhjärtat stöttade Hitler och Mussolinis svartskjortor. Den andra tidningen som delades ut, The Independent, var minst lika bekymrad över den till synes ostoppbara ”flodvåg” av migranter från Calais, varav många kommer från – chock, skräck, bevare oss väl – Afrika (i själva verket kommer mer än hälften av migranterna från två länder i Mellanöstern).
När vi gick ned för landning insåg jag att vi blivit grundlurade av valresultatet i maj. Alla gjorde misstaget att tro att Ukip, med 12,6 procent av rösterna och bara ett mandat, var förlorare i riksdagsvalet. Men retoriken från den rasistiska, främlingsfientliga högerkanten har nu antagits av den politiska mittfåran på ett sätt som är skrämmande, även om det är helt väntat.
Den ultimata segern för högerextrema grupper är inte att upptas i makten, utan att ändra dess riktning, och Ukip har gjort detta med bravur. De har styrt in landet på den utbredda, väl iscensatta härdsmälta kring invandring som finns i hela Europa. Varenda tidning har haft stora rubriker om den förmodade ”invandrarkrisen”. Premiärministern beskriver flyktingar som kommer till Europa som en ”svärm”, utrikesministern går ännu längre och varnar det brittiska folket för att de tusentals desperata människor som drunknar i Medelhavet är ”utsugande” utlänningar som måste hindras från att komma hit, eftersom de hotar vår ”levnadsstandard” och ”vårt sätt att leva”.
Och trots att kropparna i Calais blir allt fler och dödssiffran i Medelhavet växer, med tvåtusen drunknade flyktingar bara i sommar, tonar ministrarna inte ned sin retorik. Tvärtom, de ökar insatsen. Fästning Europa måste skydda sina gränser från ”inflödet”, från ”flodvågen”, från ”att svämma över”. Trots att invandringen från länder som lider av krig, tyranni och klimatförändringar utgjorde endast 0,027 procent av EU:s befolkning förra året kan den inte tillåtas fortsätta, eftersom ... eftersom ... Eftersom det Europa behöver just nu, mer än något annat, är ett gemensamt hot.
Den brittiska och europeiska elitens inställning till invandrare är inte bara omänsklig, den är strategiskt omänsklig. Den är avsiktligt omänsklig i syfte att övertyga de samhällsgrupper som faller samman under trycket av åtstramningar och ekonomiskt kaos om att fienden finns där ute, att det finns ett ”vi” som måste skyddas från ett ”dem”. Det finns en anledning till varför David Camerons konkreta förslag var ”fler hundar och staket” för att möta de desperata människor som tar sig över kanalen. Det finns en anledning till varför Angela Merkels reaktion på demonstrationen i juni, då drunknade migranter begravdes på gräsmattan framför parlamentet, var absolut tystnad. Allt det här har hänt förut. Allt det här är i själva verket precis det som Europeiska unionen bildades för att förhindra.
Fascism uppstår när kulturell och samhällelig splittring uppmuntras som ett sätt att enas inför ett upplevt yttre hot. Det är det skrämmande ”dem” som ger det falska intrycket av att det finns ett ”vi” att försvara.
Levnadsstandarden har verkligen sjunkit inom Europa, men det har mycket lite med invandring att göra. Den utpekade minoritetens uppgift är därför att förkroppsliga rädslorna för alla samhällsklasser samtidigt. Det är därför migranter, vår tids spöke, framställs som en paradox, precis som judarna gjorde på 1930-talet.
Ingen tycks riktigt kunna bestämma sig för om invandrare är ett problem för att de arbetar så hårt att de tar alla jobb (den stora rädslan hos en arbetarklass ansatt av arbetslöshet och låga löner) eller för att de är för lata för att arbeta och därför tar alla bidrag (den stora rädslan hos en medelklass ansatt av stigande hyror och nedskuren välfärd).
Båda sakerna kan inte vara sanna samtidigt, och är det naturligtvis inte – men det är viktigt att den här paradoxen ändå underhålls och hålls vid liv. Det är därför migrationsmyndigheten inrättar nya, striktare kontroller för ”yrkeskunniga invandrare” som kommer hit, samtidigt som de skär ner på ett redan uruselt underhållsstöd för asylsökande.
Jag vet inte när ordet ”asylsökande” i debatten blev synonymt med ordet ”kriminell”, men den dagen förvandlades Europa till en hårdare, sämre plats.
Anständigheten, däremot, har helt strukits ur ekvationen – med flit. Storbritannien och övriga Europa har medvetet piskat upp ett panikartat tillstånd kring migration, och när folk får panik upphör de att lyssna till sunt förnuft. Ingen statistik i världen – som exempelvis att antalet flyktingar i Storbritannien inte bara är lågt utan till och med sjunkande – kommer att hjälpa när Daily Mail samtidigt tecknar rasistiska karikatyrer av drunknade ”illegala invandrare” som försöker tränga sig före i kön till himlen, förbi nyss avlidna folkhjältar, och när vi har ett samhällsklimat där sådant anses publicerbart i en dagstidning. Det här är en debatt som brutits loss från verkligheten för länge sedan.
Därmed borde vi kanske omvärdera vårt förhållningssätt. Kanske borde de av oss som haft turen att födas till EU-medborgare dra ett djupt andetag och inse att kanske – bara kanske – är det inte våra känslor som är absolut viktigast i det här. Kanske är det så att om tusentals människor är så desperata att de riskerar döden för att komma till våra stränder, så borde beslutsfattandet styras av något annat än hur bekväma vi känner oss med att de flyttar till just vårt område.
Den borgliga pressen är inte mer skyldig än någon annan. Andra nyhetskanaler, skenbart mer medmänskliga, är noga med att påminna oss om att invandrare faktiskt ”berikar” vår kultur och ger oss ekonomiska fördelar. Att detta argument är helt sant gör det inte mindre anstötligt. Flyktingar kommer inte hit från krigshärjade Syrien, Eritrea, Afghanistan eller något annat land, som koloniserats och ockuperats och sedan bombats och plundrats på naturtillgångar under århundraden av kolonial och postimperialistisk exploatering för att berika västerlänningars liv och liva upp vår trista matlagning med lite krydda. De kommer av rädsla för sina liv. De kommer för att söka asyl och säkerhet och möjligheter, vilket de är i sin fulla rätt att göra – om inte för att det står i lagen, så för en allmänmänsklig princip om rättvisa och anständighet.
Det största hotet mot ”vårt sätt att leva” är inte invandring. Invandring förändrar säkert samhället, men långt mindre än till exempel teknik, nedskärningar, eskalerande ojämlikhet, globalisering och klimatförändringar. Det största hotet mot ”vårt sätt att leva”, om det nu någonsin funnits ett sådant på denna stora och mångfacetterade kontinent, är inte att du eller jag en dag sitter på en buss och hör någon tala pashto eller tigrinja.
Hotet är att vi accepterar den allmänna föreställningen om att invandrare, människor från länder utanför Europa, är mindre värda än resten av oss; att de tänker och känner mindre, att de spelar mindre roll. Européer är fullt kapabla att sitta lugnt och stilla i vatten som bubblar av främlingsfientlighet tills varje uns av medkänsla kokat bort. Det är det verkliga hotet mot ”vårt sätt att leva”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.