Drunkna.

Få malignt melanom.

Bli lustmördade av tonåringar på elsparkcykel som dammar förbi på gångvägen.

”Glöm inte bort att andas”, tipsar välmen­ande människor ibland. Tyvärr säger de aldrig när man nu ska hinna detta viktiga, och vad man i så fall ska prioritera bort.

Att tackla elsparkcyklar eller att mota hudcancer?

Mina barn är tre och sex år. I flera år har jag väntat på att det ska bli lättare. Det har det också blivit, i perioder. Och sedan sannerligen inte, i andra perioder. Vad de värsta skoven gjort med mitt psyke har jag däremot aldrig riktigt förstått. Inte förrän jag – ursäkta den något brutala jämförelsen – läste om kinesisk vattentortyr.

I metoden droppar vatten oregelbundet eller regelbundet ner på huvudet från hög höjd, utan uppehåll, beskriver Wikipedia och avslutar: ”Obehaget kan till slut driva offret till vansinne.”

Sällan har jag läst något mer relaterbart. Och varje enskild droppe som i sig är så lite.

På stranden spiller det stora barnet ut hela saftflaskan i min handväska och börjar sedan snabbt springa ut mot djupt vatten trots att han inte är simkunnig. Själv har jag knappt fått på mig baddräkt och halat in det stora barnet innan treåringen skriker ”BARA BAJSAT LITE” i vattenbrynet och vi allihop skamset måste ila iväg till en mycket trång och redan nergeggad bajamaja.

Besöket tar 25 minuter eftersom minstingen dagen innan ”råkat dricka lite” ur en kontaminerad fontän och fått dålig mage. Sedan får vi cykla hem. Alla åtminstone vid liv.

Dropp, dropp.

Det är något med oförutsägbarheten. Att sakta gröpas ur av oregelbundna stresspåslag under flera års tid. Rädslan för att något ska hända dem. Andnöd av kaos. Att allt oftare behöva stänga in sig på toaletten av frustration eller utmattning.

Dropp, dropp.

Att minstingen börjar avgrunds-growla som en missnöjd metalsångare, eftersom hon kränkande nog ombetts att tvätta händerna.

Det finns en sån skam i att inte orka mer då, för dem man vill ge allt.

Så ny vecka, ny strand. Sexåringen invirad i handduk och jag bakom i min nya 70-talsbadrock. Ingen har spillt saft, möjligen bara någon deciliter på en handduk.

”Titta mamma, glittrande vatten” säger treåringen och pekar lyckligt med sitt knubbiga finger mot vågorna.

”Ja, älskling, titta vad fint”, säger jag och glömmer alla onda droppar.