Det kommer inte att komma nåt kavalleri och rädda oss i slutscenen.
Jag har slösat bort år av mitt liv på att vänta.
Det har vart för lite adhd i mitt liv.
För mycket ingenjörsritningar.
Jag är uppvuxen i en atmosfär av försiktighet och planerande.
En idé om att man kan förutse och göra upp ritningar över framtiden, så att inget kan gå fel.
Att inget obehagligt ska kunna hända.
Min farsa andades liksom ut när han fick beskedet att han hade obotlig cancer. Hans ansvar upphörde, liksom.
”Nothing left to do when you know you been taken”, sjunger Cohen i låten ”Waiting for the miracle”.
Och det kan ju va skönt på nåt sätt, att ge upp.
Att det inte finns nåt man kan göra, bara vänta på slutet.
Det är Väntan på Mirakel som predikas från Maktens Boningar nu.
Vi ska vänta på mirakel.
Enda rekommendationen vi får att vi själva kan göra är att skaffa vevradio och lite konserver.
Resten ska vi vänta in.
Vi ska vänta på kärnkraft, på fantastiska uppfinningar och ritningar av ingenjörer, på apparater som suger upp koldioxid ur atmosfären.
(Fast det funnits en sån apparat i tre miljarder år, fotosyntesen. Det är därför det är så viktigt att låta skogarna vara skogar.)
Vi ska vänta på att vi släpps in i Nato, dom säjer att vi blir tryggare då.
Well.
Allt bra jag gjort i mitt liv har jag gjort på tvärs mot den lille ingenjören i mej.
Han som vill att allt ska va perfekt.
Jag fick nåt gjort först när jag gav upp drömmen om det perfekta.
Jag minns en gång när jag var liten. Jag hade sett nåt tv-program om varmluftsballonger.
Jag ville göra en sån.
Farsan var ingenjör och han försökte väl hjälpa mej, men han fick mej bara att tända av.
Jag känner mej taskig och får skuldkänslor när jag skriver det här, farsan ville verkligen hjälpa mej, men han kanske var rädd att jag skulle råka fjutta eld på mej själv när jag höll på, han sa att jag måste göra en ritning först och att ballongen måste va gjord i nåt material som inte kunde brinna.
Jag tänkte mej ett värmeljus som värmde upp en påse, jag kunde väl fått pröva?
Men det blev inget av med det hela.
Jag övergav projektet.
Det jävliga är att jag nu ser mej själv vara likadan mot barnbarnen: ”Nä det går inte”, säjer jag.
Det är väl en rädsla att bli ledsen när man misslyckas, eller att man ska göra sej illa.
En slags hopplöshetens ideologi.
Jag tänkte mycket konstigt när jag var liten. Mycket fantastiskt hände inne i mitt huvud, utan att det syntes utanpå.
När jag var liten kände jag mej unik.
Ju mer ensam och konstig man känner sej desto mer måste man tro att man är unik.
Att man kommit hit till den här planeten av en speciell orsak. Man är visserligen ett jävla ufo, man är alien och ganska äcklig, men man är ett geni.
Och visst, vi är ju alla unika, men ett litet barn vill helst ligga i en stor hög med folk dom gillar och käka godis, känna att man är en del av en flock.
Vi är mer lika varann än vad vi är bekväma med, vi människor.
Det där uthamrandet av individuella personligheter är inte viktigt förrän man kommer upp i åren och behöver ge sej av och leta upp en vuxenidentitet att ha framför våra barnsliga ansikten.
Det är ett jävla tjat om att vi är unika.
Ju äldre jag blir ju mer blir jag varse min likhet med resten av mänskligheten. Det kan ju vara en besvikelse.
Men också en lättnad.
Jag hade nog aldrig fått nånting gjort om jag inte hade lämnat drömmen om att göra nånting helt unikt.
Jag var verkligen på väg att bli ett missförstått geni.
Idén om unikum odlas numera av den privatiserade skolan. Och om skolan inte ser ditt barns unikum, byt skola.
Istället för att förändra den.
När jag gick i skolan var det inte samma tjat om unikum. Man var liksom bara en i mängden.
Jag kan väl inte påstå att det var så bra det heller, men jag fick i alla fall vara lite ifred med min fantasi, ingen fick för sej att säja åt mej att slå mynt av fantasierna.
Så jag kunde i lugn och ro börja lira och skriva dikter, och slapp vara med i Idol.
Jag kan heller inte påstå att det alltid är bra att helt oplanerat bara hoppa in i livet och följa sina impulser, men för mej har det vart enda möjligheten.
Annars hade jag suttit kvar där vid min ofyllda varmluftsballong.
Det jag vill säja är att vi kan inte sitta här och vänta på ett parti, nån karismatisk person, nån fantastisk uppfinning eller nån helt felfri demonstration som kan leda oss mot en ljusare framtid.
Vi måste agera själva i all vår skröplighet, i vårt moraliska moras och osäkerhet.
Det finns ingen felfri framtid vi kan rösta på vart fjärde år.
Det är vi som formar framtiden.
Och det börjar bli bråttom.
