Trots den beklämmande kontexten kunde jag knappt hålla mig för skratt.

Vi andra anhöriga (som väntade på att bli insläppta, visiterade, fråntagna allt som man kan ta livet av sig med och godkända som besökare till våra nära och kära på BUP i Malmö) låtsades att vi inte hörde. Överläkaren sa att han skulle se över möjligheterna att dottern skulle erhålla fem minuters daglig vistelse på atriumgården, men han kunde inte lova någonting. Mamman började fäkta med armarna och hota med anmälningar.

– Hur svårt kan det vara att göra sitt jävla jobb? undrade hon.

– Atriumgården är egentligen en hög med spruckna cementplattor, en förfallen trälåda med jord, ett svart hål i universum, en plats i skuggan dit inget ljus når och ni har inte ens orkat ta bort de mögliga jalusierna, ett slukhål för vårdpersonal med kompetens ...

Hon leddes ut av två muskulösa skötare och fick vänta i den låsta slussen medan en skötare hämtade nycklarna. Skötarna bytte ett par meningar om att de jobbat natt men blivit inkallade på extrapass redan på morgonen. Den ene skulle skura bort blodet på toaletten, den andra skulle försöka få tag på en AT-läkare som fått springa akut till en annan avdelning.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Någon timme senare hade jag inspekterat atriumgården (det var verkligen förfärligt), druckit mitt kaffe och blivit utsläppt. Mamman satt under ett brunt 70-talsbord och rökte. Hon hade vält askfatet och kastat fimparna omkring sig. De saker hon haft i sin tygväska låg utspridda över asfalten – mobil, plånbok, tuggummi, nycklar, medicin och papper. Hon snorade och grät och bad mig gång på gång att ha ihjäl henne.

– Gör mig den lilla, lilla tjänsten, var barmhärtig! bad hon.

En skötare öppnade ett ventilationsfönster och meddelade med bestämd röst att det här är barn- och ungdomspsykiatrin. Han rekommenderade oss att ta kontakt med psykakuten för vuxna och lyckades prångla ut en svartvit karta genom springan för luft, vid händelse att vi skulle virra bort oss.

Mamman, människan och den anhöriga till ett allvarligt sjukt barn vräkte okvädningsord ur sig och kallade skötaren fascist, lakej, rövslickare och asätare. Han besvarade salvan med ett hot om att ringa polisen.

Trots att hon bet sönder sin plånbok och sparkade i luften verkade hon, enligt min bedömning, oerhört balanserad, helst med tanke på omständigheterna. Hon reagerade sunt, insiktsfullt och mänskligt på en i alla delar sinnessjuk och bindgalen psykiatrisk vårdsituation. Fullt begripligt, anser jag, som också dignat av maktlöshet, hopplöshet och andra mörka tankar.

När hon tuggat i sig en 200-kronorssedel och spottat ut den på akutknappen vid entrén berättade hon att hennes dotter varit inlagd över ett år och att ingen tog något som helst ansvar för någonting. Olika läkare varje gång, sjuksköterskor, skötare, undersköterskor, mer eller mindre utbildade kallades in från andra avdelningar eller direkt från gatan. Det var glapp i journalanteckningarna. Högra handen visste inte vad den vänstra gjorde. Hastiga överlämningar där alla skyllde på alla.

– Vi anhöriga är fullt utnyttjade.

Dottern drogades ner för att inte vara till besvär för schemaläggaren. Medicin i ekonomipack var utskriven, men psykologen var sjuk och kuratorn på utbildning. Sjukhuschefen hänvisade till sekretessen. Politikerna skyllde på ”en redan ansträngd ekonomisk situation som beror på flyktingströmmen förra året”. Journalisterna sa att de redan skrivit om psykiatrin. Inspektionen för vård och omsorg prioriterade dödsfall och ärenden som varit i pressen, resten struntade de i.

– Det har fan varit så här i decennier, skrek hon. Idioter som skyller på flyktingarna för att dölja att psykiatrin inte fungerar, att administrationen läcker stålar som ett såll och att det varit likadant i decennier. Tur de fick något att skylla på!

För någon månad sedan hade hon försökt arrangera en demonstration med budskapet ”Droga inte ner våra barn” skrivet på tre banderoller. Uppslutningen var dålig. Det var fler ridande poliser än demonstranter.

– Nästa gång ska jag ha megafon, sa hon.