För medel- och överklassen har citatet länge behövt uppdateras:
”Först kommer maten (leverad med Foodorabud), sedan kommer moralen.... kanske”.
Men de senaste månaderna har något hänt. Ett yrvaket ”oj” har börjat spridas.
Oj. Att behöva tänka pris när man handlar gurka.
Oj. Att se sparkontot krympa.
Den öppna förvåningen går inte att se som annat än en käftsmäll för de hundratusentals svenskar som i åratal levt under marginalerna och aldrig har kunnat drömma om annat än att vända på kronor och leta kampanjpriser.
Till råga på allt rapporteras det i kultursfären om medelklassens nya snålande som om det vore en ny ”spännande livsstil” att haka på.
I Expressen rapporterar Gunilla Brodrej (ej mamma till Selma) om hur hon ”åkte till Lidl för att försöka handla billigt”, men hur hon fick svårt att ”navigera bland varorna”.
Det är tänkt att vara en rolig text om den egna vilsenheten, men har en besk bismak.
Kittlande att kunna leka fattiglife för en stund!
För några veckor sedan sa Isabella Löwengrip i podden ”Fint, fult och pengar” att lågkonjunkturen är mysig.
”För man behöver ju inte prestera lika mycket, man får kliva tillbaka, ta det lite lugnt”.
Hon fick medhåll av kollegan Anna Björklund: ”Det är väl tråkigt om folk blir arbetslösa, för det tror jag är dåligt för hälsan. Resten: Njut medan ni kan”.
Återigen: Inflationen ses som en slags exotisk safari för medelklassen. Det är obehagligt.
Tidningen Affärsvärlden går steget längre och tipsar till och med hur det går att sko sig på krisen.
”Matpriserna exploderar – köp aktier i Axfood” skrev Affärsvärlden nyligen, med råd från Carnegie Private Banking.
Mellanrubrik i versaler: FANTASTISKT TILLVÄXTMOMENTUM.
Den enes bröd, den andres död har väl aldrig känts så passande.
Men mycket missas också i nyhetsrapporteringen och debatten om matpriskriget. Kanske borde inte allt kretsa kring hur vi till varje pris ska kunna köpa lågprismat, utan också handla om vem som får betala för de pressade priserna.
Det borde till exempel inte vara normalt för någon, ur någon klass, att kunna köpa billiga tomater eller jordgubbar mitt i vintern, eftersom billigheten bygger på att de odlas av utnyttjade papperslösa arbetare under 50 graders värme i gigantiska plasthav i Spanien.
Jag väntar också på en köttskatt. Intäkterna skulle – som Naturskyddsföreningen föreslagit – kunna läggas på ekosystemtjänster i jordbruket. Eller på att subventionera vegetariska och veganska livsmedel med lägre klimatpåverkan.
I och med de ökade levnadskostnaderna blottas också den underliggande ekonomiska orättvisan:
Det liv på marginalerna som medelklassen nu oroas över är sedan länge vardag för en stor del av befolkningen.
De skenande klyftorna, och hur vi ska minska dem, måste börja ta större plats i det politiska samtalet. Skattepolitiken ökar ojämlikheten i Sverige. Och att Lidl eller Coop sänker sina priser är ju bra i stunden, men det är också väldigt långt ifrån lösningen på det ojämlika svenska klassamhället.
Men.
Inflationen har faktiskt lett till en bra sak: Fler har insett att mat är politik.
Nu måste nivån på klassanalysen bara höjas några hundra procent.
FANTASTISKT TILLVÄXTMOMENTUM.
