Aftonbadets Lena Mellin har fått nog och nu ryter hon ifrån i en upprörd text. Det är den 21:a november och det har snöat i Stockholm. Huvudstaden är i kaos och jag ser framför mig hur en rasande Lena, med frostbitna kinder och is i håret, stampar av sig snön i trappan till redaktionen efter en lång och mödosam promenad längst Stockholms oplogade gator. 

Länge har hon, och alla andra i huvudstaden, stoiskt tagit emot när pöbeln utanför murarna skrattat åt tidningsrubrikerna om snökaos och inställda SL-bussar. Men nu räcker det. Nu ska hon ge svar på tal! De blåfrusna fingrarna smattrar mot tangentbordet. Det går sådär, får man väl säga. 

Och Lena Mellin är inte den enda stockholmsjournalisten som ryter ifrån. Lite senare samma dag dyker en liknande text upp i DN, där Lisa Magnusson vevar vilt mot snusande lantisar och deras ”snöhån”. Det är ord och inga visor när hon skriver:

 ”Hör jag ett knyst till från er om hur dåligt storstadsbor hanterar snö så kan jag inte svara för följderna!”. 

Hej och hå. Huvudstaden reser sig. 

Det här är roligt eftersom Mellin och Magnusson uppenbarligen inte har förstått grejen. De tar det seriöst. Tror att vi inte förstår. Att vi sitter på våra höga norrländska hästar framför nyheterna och kommenterar deras dåligt utförda snöröjning i realtid. ”Hallå! Dom måst ju använda ett bredare schaktblad till dom där smalgatuhörnen, de där kom int å stoppa länge!”. 

Så är det förstås inte. Självklart fattar vi att det är svårare att hålla miljonstaden Stockholm fri från snö än vad det är i Lycksele. Och självklart fattar vi att trafiken i Stockholm drabbas hårdare av en stillastående långtradare tvärs över vägen än om samma sak händer på 373:an mellan Långträsk och Storgranliden. Det är inte därför vi retas. Vi retas för att vi kan. För att tillfället uppdagat sig. För att vi tar de chanser vi får att sparka uppåt. Av samma anledning som europeer fnissar förtjust över Youtubeklipp där obildade amerikaner tror att Nordkorea ligger i Alaska passar vi lantisar på att skratta åt stressade stockholmare som halkar runt i snömodd varje november.  

I grund och botten handlar det om maktrelationer. Om ett fuck off till en självupptagen huvudstad som tror att allt handlar om dem. Snöhånet från provinserna är en reaktion på det ständiga stockholmsperspektivet, där vi alla förväntas engagera oss i huvudstadens medelklassvedermödor som om de vore våra egna. Snön är bara ett av tusen sådana tillfällen, men det är ett tillfälle som vi alltid hugger på. För att det är så provocerande. Och för att stockholmarna blir så himla arga. 

Mellin och Magnusson får helt enkelt bita ihop. Sluta lipa, börja skotta. Och medan de skottar kan de fundera över hur sjukt det är att gravida kvinnor i Västerbottens inland är utan BB i nu i vinter. 30 mils bilkörning till närmsta förlossningsavdelning vid kusten. I polarmörker, snörök och minusgrader. Där snackar vi snökaos. 

För övrigt nås jag i skrivande stund om nyheten att Börje Salming är död. Rest In Power, Börje. Du var kung.