Jag har fastnat framför SVT:s Konstnärsdrömmen som går på onsdagar. Det är en sympatisk och ganska underhållande tävlingsserie där "Sveriges bästa amatörkonstnär" ska koras. Ingen gråter, alla lär sig något. Men serien rymmer också ett enigma. En norrlänning. Domarna, Liljevalchs chef Mårten Castenfors och konstnären Ernst Billgren, är fullkomligt besatta av att den tävlande Joachim Karkea från Kiruna är "från Norrland". Hans "norrländska temperament" får honom att gå hårt åt materialet, han får beröm när han fångar "en slags norrländsk vemodig ton". Tanken går att följa när han målar sin bastuande, en kokkaffekanna och ett flöte, men den sträcker sig längre än så.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När Karkea skisserar en sydsvensk sjö kommenterar Billgren att "det ska bli intressant om han kan bevara lite av lättheten här, och inte mura igen motivet på sitt norrländska sätt". Castenfors vill bara ha mer: "Det jag brukar uppskatta är ditt norrländska vemod. Jag vill nu se att det norrländska i dig briserar i nästa utmaning."
Vad ska någon göra med den informationen? Vad är "det norrländska" i Joachim Karkea? Eller i någon, för den delen. Hur målar man det? Det blir inte enklare av att det "norrländska" i Joachim Karkea inte är hans eget, utan en föreställning – hos två män bosatta i Stockholm – om vad det norrländska är.
Madeleine Eriksson disputerade 2010 på en avhandling om bilden av norrlänningen. Hon menar att vi i Sverige är beroende av att ha en bild av norrlänningen att mäta mot storstadsregionerna i syd, där människorna ses som utbildade, kultiverade och toleranta. Det är en geografisk hierarki där Stockholm befinner sig i toppen, och Norrland i botten. Norrland blir kort sagt allt som Stockholm inte är.
Trots enorma naturtillgångar, som kommer oss alla till del, framställs Norrland ofta som en tärande del av Sverige. Bidragsberoende, på utdöende. Men stereotypen rymmer också positiva inslag. Norrlänningar uppfattas som pålitliga och trygga – jag har kompisar som framgångsrikt brett på om sitt norrländska ursprung när de letat lägenhet.
Men vad spelar det för roll, vill kanske någon invända. Alla orter har väl sin påklistrade identitet att brottas med, och det är väl knappast så att någon blir diskriminerad för att hen kommer från Norrland? Det spelar roll, förklarar Madeleine Eriksson i en intervju med tidningen Forskning & Framsteg, eftersom det i grund och botten handlar om maktfördelning. Stereotyper skapas och upprätthålls av dem som har något att vinna på det. "Det är precis som när det gäller könsroller eller etnicitet. Att man maskerar problem som egentligen handlar om ojämlikhet med kulturella skillnader kan vara problematiskt." Som Eriksson ser det stämmer bilden av Norrland med det kapitalistiska systemets centraliseringslogik, som förstärks av nyliberalismen. När privata aktörer får större spelrum ökar konkurrensen inte bara mellan människor, utan även mellan platser. Det spär på polariseringen mellan urbant och lantligt, nord och syd, modernt och gammaldags. "Hela Sverige ska leva" har blivit "Hela landet ska bidra till tillväxten", konstaterar Madeleine Eriksson.
Det är ju så. Det är en utveckling utan vinnare, förutom möjligtvis de populister som vet att plocka poäng på att ställa utpekade grupper mot varandra. Suck. Att vända den utvecklingen är ett jobb för hela samhället.
På ett mer greppbart plan behövs många fler bilder av Norrland, både i konsten och i medierna. Men kanske inte just av stockholmares hallucinationer kring ett särskilt norrländsk vemod eller trubbigt temperament.
