Det normala blev, som så ofta med dem som avslöjar populära mäns maktmissbruk, att hata mig. Jag utmålades som problematisk lögnerska, politiskt tveksam, rabiat och hämndlysten. Eller bara helt oviktig, i skuggan av den store mannen. Fascister, feminister, Kubavänner, sexister, Anne Ramberg och rasister – alla kunde de enas för ett ögonblick. Att jag vittnat var enligt en liberal riksdagsledamot ”som ett slag i ansiktet för alla oss som har blivit våldtagna på riktigt”. Hon fick hjärtan och styrkekramar och stöd från SD-sajten Avpixlat. Men undantagen, de människor som använde sina plattformar för nyansering – trots hatet – blev som fyrar i mörkret.
Många feminister var tidiga. Som jag ser det räddade människor som Maria Sveland, med sin bok ”Hatet”, Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter, med #prataomdet, mitt liv. En annan helt avgörande person var Guillou.
Under hela drevet satte han konsekvent fokus på principerna om likhet inför lagen, rättssäkerhet och sanning. Och just nu gör han detsamma, när han pekar ut det han kallar ”rasande feministdrev”. För samtidigt som Guillou är en överdrivande och raljerande gubbe, samtidigt som #metoo blev en oerhört viktig milstolpe i att visa den enorma vidden av problemet med trakasserier och övergrepp mot kvinnor, samtidigt som det behövs amnesti och stöd till enskilda kvinnor som faktiskt inte orkestrerade näthat men ändå får bära hundhuvudet för mediernas smutsiga jakt på kändisskvaller, så sjangserade liksom hela #metoo-revolutionen i en till synes oändlig drev-pendel. Samma människor som i ena stunden ville kompromissa med kvinnors rättigheter, låta Assange slippa anklagelser för hans viktiga arbetes skull, ville i nästa kompromissa med mäns rättigheter och kastrera varenda misstänkt sextrakasserare utan rättegång.
Så många lajks för absoluta sanningar; för hjältar, mot monster. Och så många rädda för att säga att sanningen kanske finns i gråzonen, just där pendeln passerar som snabbast.
När min bok ”I skuggan av Assange” kom ut var jag just livrädd. Mina föräldrar oroade sig för de män som polisen bevakar på Flashback. Men jag var ärligt talat mest rädd för det rasande feministdrev Guillou pratar om. De kvinnohatande rasistiska våldsverkarna är de farliga, men varje form av stöd ger dem livsluft. Om de som uppfattas vara mina vänner och meningsfränder pekar ut mig som en svikare, om de inte accepterar mina nyanseringar, om de blir arga och målar ut mig som en patriarkatets quisling – då blir det fest i trollfabriken. Och då är jag körd. För utan vänner dör du i drevet. Som teaterchefen Benny Fredriksson. Som alla de namnlösa kvinnor som genom århundradena straffats av förövare, förövares vänner och av dem som bara vill hålla sig långt borta och inte vill befatta sig med de jobbiga frågorna. De som i cancelkulturens era för säkerhets skull ”exxar” både offer och förövare samtidigt.
Att lägga en hel världs övergrepp mot kvinnor på en handfull medietribunalsdömda vänstermäns ryggar är inte radikalt. Det är att göra det extremt enkelt för sig, och det funkar inte ens på marginalen. Det verkligt radikala är att våga närma sig frågan utan att yla med flocken, att våga stanna och lyssna i den svåra gråzonen, att försöka hitta sanningen i allt det blygrå.
Allt hårdare straff, spöstraff, nackskott, evig skam och social utstötning är inte på något sätt lösningen på blickar på fel kroppsdelar, bufflighet, tafsande och patriarkal jargong. Inte heller på gruppvåldtäkter och sexualiserade mord. Patriarkala lösningar funkar nämligen inte på patriarkala problem.
Varje kvinna som blir utsatt har all rätt att hata och skrika, och hon behöver aldrig någonsin förlåta. Men några få av oss har plattformar, några få av oss är utbildade skribenter och har verktyg för att mobilisera. Och det behöver vi ta ansvar för, för de allra flesta har inte det. De är utlämnade till att systemen fungerar. Till att principerna gäller. Till att frågan inte avhandlas i varken mediala folkdomstolar, skvaller på byn eller på Instagram. För där vinner inte den som har rätt, där vinner den starkaste.
