I mitt bostadsområde har alla sina persienner neddragna. Det ser lite dystert ut när man går förbi med alla grå metallbitar som täcker husens öppningar. När jag flyttade in påpekade paret som skulle flytta ut att om jag fick problem med persiennerna så kunde jag inte gå till hyresvärden. För persiennerna ingick inte i hyresvärdens ansvar utan var hyresgästens eget. Jag tyckte det var lite märkligt att de påpekade det. Men nu så här i efterhand förstår jag det allvarliga i det hela när det nu råder en väldigt stark persienn-norm i området.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag tycker det är väldigt tråkigt att inte få möjlighet att tjuvglutta in i andras hem. Minns när jag flyttade till Stockholm när jag var 20. Vissa kvällar när jag kände mig som mest desillusionerad och ensam i miljonstaden så tyckte jag om att ta en promenad och kika in i andras hem. Själv bodde jag inneboende hos en gammal dam och hade ett rum i en villa i Enskede. Jag gick omkring där i höstmörkret och kikade in i de stora, gamla villorna. På familjer som tycktes diskutera över en söndagsgryta, en ensam kvinna som rökte under fläkten, ett par som åt en fräsch sallad och jag spanade in kökslampan, färgen på gardinen, såg hur liv kan levas olika. Som om jag snodde åt mig en bit av andras vardag, jämförde med min, sörjde att jag lämnat barndomshemmet och det var något gott i det att få spegla sig.
Så ja, jag tror att jag är emot persiennerna. Det fanns något sjukt intressant i att följa sin omvärld via fönstret. Som när jag i min förra lägenhet såg grannen mitt emot ha lite ”egentid” framför nåt erotiskt på datorn. Han såg stressad ut, inte alls som om han njöt. Innan hade jag sett honom och hans flickvän sitta och gosa i soffan och de båda såg så uppstyrda ut, som om de levde ett ganska präktigt liv där bakom sin lagoma svensson-gardin. Att jag såg vad grannen gjorde ledde till att jag pratade om det med andra. Vi kom in på porr, porrkonsumtion och hur man ser på det, vilket ju är en rätt viktig diskussion. Men jag antar att det också är det faktum att jag såg detta, som är skälet till att alla här har persiennerna neddragna. Man vill dölja eller åtminstone få vara i fred.
Just nu har jag fattat beslutet att inte dra ner mina persienner. Jag tänker att jag kan bjuda på små glimtar från mitt liv. Men i och med normen som råder här är jag lite rädd att framstå som en exhibitionist. Jag känner mig också medveten om att jag kan bli sedd vilket är lite jobbigt. Så jag kanske sällar mig till skaran av metallbitsfönster, men något får mig att tveka.
Det låter nog rätt stört att jag hänger upp mig på det här. Men det gnager i mig att något är konstigt när vi ser så mycket på tv-serier för att spegla oss i karaktärer där, medan vi samtidigt är så noga med att inte visa oss för varandra. Det skulle ju vara nyttigt att se att några på tredje våningen äter fläskfilé, medan de på första äter soppa och att det finns en man på andra som skriker väldigt hetsigt mot sin fru. Att det i villan mitt emot sitter ett ensamt barn varje kväll, och att det på tisdagar samlas ett gäng äldre damer i gemensamhetslokalen för att sticka tillsammans. Eller så är det så att verkligheten är bättre och mer lätthanterlig på film, och då behåller vi persiennerna nere.
