Jag var lite förkyld och sjuk i halsen precis innan jag skulle ut på min långa turné. Huskurerna och tipsen om hur jag bäst skulle bli frisk haglade. Det var dock ett väldigt homogent hagel som föll – exakt samma huskurer och tips nådde mig om och om igen. Även om de presenterades som något alldeles nytt varje gång.

Särskilt minns jag när jag träffade mina producenter veckan innan premiären.

Den ena harklade sig, tittade allvarligt på mig, som att han skulle inviga mig i en stor hemlighet. Som att han skulle avslöja:

– Emil, det är en sak jag måste berätta, vi är inte dina riktiga producenter.

Det sa han inte. Istället sa han:

– Okej, Emil, jag ska ge dig ett tips som är något i hästväg.

– Är du säker på att du får avslöja denna hemlighet? ville jag säga. Men hann inte förrän Det Stora Tipset kom:

– Ingefära. 

Det var tyst en stund, jag väntade på det nya världsomvälvande tipset. Vad skulle jag blanda med ingefäran? Vad var den hemliga ingrediensen? Jag väntade lite till. Min producent hade en gåtfull min som att han sög på en dryg karamell. 

– Ingefära och …? frågade jag till slut.

– Ingefära och ännu mera ingefära.

– Så ditt tips är …ingefära?

– Ja, det kanske låter galet, men du borde verkligen prova.  

Jag hade inte hjärta att säga att alla redan hade sagt just detta. De senaste åtta åren. På ungefär samma världsomskakande nyhetsavslöjande vis.  

Och jag hade inte hjärna att säga det heller – eftersom jag för ett ögonblick verkligen trodde att jag aldrig hade hört det förr.

Det är förstås lätt att håna detta fenomen. Vilket jag precis gjorde – och säkert många före mig, och säkert – precis som jag gjorde nu – på ett sätt som att de var först av alla!

Samtidigt finns det något gott i detta också. Dels kanske det hjälper oss att känna oss unika, vilket förstås är en underbar grundkänsla som jag verkligen önskar alla.

Men framför allt tänker jag på hur viktigt det är att kunna häpna över samma sak flera gånger. För inte bara har vi förmågan att berätta saker som att det är första gången de berättas, vi har dessutom den unika gåvan att ta emot information som att det är första gången vi får den.  

Vilken kan visa sig vara en god och viktig egenskap även i det politiska livet. 

Denna förmåga gör att vi gång på gång kan bli lika häpna, förvånade och förkrossade över hur stora demokratihyllande arrangemang som Bokmässan i Göteborg och Almedalsveckan i Visby bjuder in nazistiska organisationer att delta, med hänvisning till att detta är något som yttrandefriheten kräver av oss.

Gång på gång nås vi av dessa besked. Gång på gång reagerar vi alla, tack och lov, med samma oförställda bestörtning:

– Det är ju helt sjukt! utbrister vi. 

Exakt samma sak händer igen nästa år och vi nås av informationen:

– Det är ju helt absurt! utbrister vi.

Och året därpå händer det en gång till:

– Det är ju helt barockt! utbrister vi kanske inte, men jag behövde en synonym.

Jag vill också passa på att utbrista. För det är helt sjukt. Absurt och barockt. Och bisarrt, för den som behöver synonymer inför nästa gång. För mycket talar för att det blir en nästa gång.  

Slutar vi häpna över detta, att yttrandefriheten är så totalt misstolkad i så pass medvetna sammanhang, då har verkligen nazismen normaliserats på ett sätt ingen kunde tänka sig för bara ett par år sen.

Yttrandefrihet är inte en princip som står över alla andra värden och principer. Det är en ömsesidig överenskommelse med flera och viktiga begränsningar. Dels vad gäller diskrimineringar och förstås rent kriminella handlingar. Men dessutom, och kanske viktigast av allt att komma ihåg – och detta säger jag gärna som att det aldrig någonsin sagts förut, för det känns så angeläget att påminnas om: 

Yttrandefrihet får aldrig vara på bekostnad av någon annans frihet eller trygghet att yttra sig. 

Det går snabbt att ställa till saker och ting i yttrandefrihetens namn – med aningslösa, ängsliga eller cyniska beslut. Men det kräver ett enormt tålamod att bygga upp yttrandetrygghet och demokrati.

Det finns inga quickfixes, vare sig det gäller förkylningar eller det politiska, bara slowfoxes. Eller vad motsatsen nu kan vara. Ett långsamt långsiktigt byggande och ett ständigt upprepande av de mest grundläggande värdena.   

Ingefära är bra mot inflammationer, men det stoppar inte pågående förkylningar. Det hjälper heller inte mot vantolkningar av yttrandefriheten eller bristande omdöme. Och jag kan likaväl avslöja att det inte hjälper mot nazismen heller.