BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I avtalsrörelsen är det också som i Fänrik Ståls sägner: När Runeberg skriver om slaget om Virta bro låter han greve Sandels ropa till Sven Dufva "Släpp ingen djävul över bron!"
I dag går avtalsrörelsen till så här: Ekonomer fastställer löneutrymmet. Arbetsgivarna skäller högt. Borgerliga politiker hetsar om lägre ingångslöner. Riksbanken uttalar sig om inflationsmålet.
I denna dramaturgi ingår också att de fackliga organisationerna ska bråka inbördes om vem som har rätt till störst löneökningar. Lågavlönande? Exportindustrins anställda? Kvinnodominerade yrken? Det är numera den stora konflikten i avtalsrörelsen.
Det mesta kretsar kring begreppet "industrins märke". Det innebär att exportindustrin ska sätta normen för hur höga löneökningarna får bli. Arbetare i andra branscher som kan tänkas vilja ta ut högre löneökningar tvingas hålla igen. Ty ingen djävel ska släppas över bron!
Att upprätta ett lönetak, ett så kallat märke, innebär att konservera lönestrukturerna i samhället. Avtalsmodellen har medfört att lönernas andel av vinsterna har minskat till nivåer som gällde för 100 år sedan – att lönegapet mellan arbetare och tjänstemän är tillbaka till 1930-talets nivå. Att kvinnors löneläge i stort sätt är oförändrat. Ojämlikheten förstärks för varje avtalsrörelse.
Visst, löntagarna har fått reallöneökningar. Men mer uppenbart är att kapitalisterna och de rikaste realt fått ännu mycket mer. Förmögenhetsklyftorna växer. Politiska beslut har förstärkt den trenden.
När arbetarklassens enhet är som viktigast håller den på att krackelera. Inom fackföreningsrörelsen får bransch och näring större betydelse än klass. Svensk industris konkurrenskraft blir viktigare är klassenhet. De fackliga särintressena överbetonas för att vinna tillbaka medlemmarnas sviktande förtroende.
I år råder åter en LO-samordning inför avtalsrörelsen. I grunden är det positivt som uttryck för klassens enhet. Men samordningen vilar på en bräcklig kompromiss, en urvattnad låglönesatsning. Samordning kan också bli en boja som konserverar det bestående. Under ytan fortgår söndringen. Någon genuin klassenhet, arbete mot kapital, är inte i sikte.
När jag började arbeta fackligt var det lönekampen och avtalsrörelsen som drev på det fackliga intresset. Den motiverade och mobiliserade medlemmarna. Då, i slutet av de vilda strejkernas tid var också det fackliga engagemangets tid. Medlemmarna betydde något. Man brydde sig och insåg att styrkan ligger i kollektivet, inte i förhandlarnas list. LO förhandlade om de centrala avtalen. Klubbarna hade utrymme att förhandla lokalt. Det fördes diskussion om att beskatta övervinster. Skattesystemet var progressivt och utjämnande. Klyftorna minskade. Jämlikhet var ett mål.
Kanske är det här djävulen som man är rädd ska smita över bron?
