”Etnicitetsuppskattning”. Ordet ger mig vibbar av rasbiologiska institutet, men är faktiskt hämtat från en av de större släktforskningsplattformarna MyHeritages hemsida. Företaget påstår sig med hjälp av dna kunna avslöja ”din unika etniska bakgrund”. Och det är många som vill ha svar.
Det är lätt att förstå tjusningen. År 2021 är det inte speciellt coolt att tillhöra den priviligierade majoriteten. Ingen vill vara svenne, och de flesta som betalar för en etnicitetsuppskattning hoppas förmodligen på ett brokigt resultat. Man vill ju vara unik. Internationell. ”11 procent italiensk” och ”4 procent nordafrikan” blir en fjäder i hatten. Och couscous som är så gott! Testerna må ha tillkommit för att tillfredsställa en amerikansk målgrupp, men jakten på en etnicitet verkar vara lika stor i Sverige.
Rent vetenskapligt är de här etnicitetskartorna förstås hittepå. Man kan inte vara 11 procent italiensk. Italien är en nationalstat, och nationalstaters gränser är sällan uråldriga. Och även OM släkten någon gång faktiskt bott i dagens Italien så säger det egentligen ingenting om vad de åt, vad de trodde på eller vilket språk de talade. Det vill säga; vilken kultur de tillhörde. Etniciteter och kulturer följer som bekant inte statsgränser. Fråga vilken invandrare, nationell minoritet eller urbefolkning som helst. Men trots kritiken fortsätter framgångssagan för företagen. Tiotusentals svenskar har redan skickat in sitt dna. Och marknaden växer.
Jag har själv börjat släktforska på de nya plattformarna. Det är häftigt att se generationer av bönder, soldater, pigor och renskötare dyka upp på skärmen utan några större ansträngningar från min sida. ”Du har en ny matchning!”. Som ett jättenördigt Tinder. Det som tagit min faster Eivor ett helt liv att samla ihop lyckas jag klicka mig till på några kvällar. Någon etnicitetskarta har jag däremot inte beställt. Jag tror inte det behövs, för några veckor in i forskningen kan jag konstatera att släkten inte rört sig särskilt långt. Arvidsjaur. Gråträsk. Norrfjärden. Råneå. Med en fulltankad bil skulle jag hinna besöka alla platserna på en dag.
För inte så länge sedan var rötter i andra kulturer ofta en släkthemlighet. Idag är det få svenskar som skäms över att en anfader var polack, grek, rysk eller same. Snarare tvärt om. Men det är lätt att bli överexalterad. Den amerikanska senatorn Elizabeth Warren fick rejält på nöten häromåret efter att ett dna-test visade på ytterst svaga kopplingar till den amerikanska ursprungsbefolkning hon hävdade sig tillhöra. I ett USA som är besatt av raser är den här typen av kontroverser visserligen ganska vanliga, men Warrens jakt på en identitet är nog ganska talande för vår tid.
Ras. Etnicitet. Folk. Blod. Det känns märkligt att det är högaktuella ämnen år 2021. Men kanske kan dna-forskningen också göra avståndet mellan oss mindre? För är det någonting som jag snabbt förstår när jag dyker ner i ämnet, så är det att vi alla är närmare släkt än vi tror. Bara tusen år tillbaka har alla européer en gemensam anfader. Och inte ska väl släktingar gå i krig mot varandra?
För övrigt anser jag att södra Sveriges medelklass kan hålla sig i sitt eget län. Att tiotusentals stockholmare och göteborgare åkte till Åre mitt i en pandemi är obegripligt. Build that wall.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
