BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Ända sedan jag första gången läste om rudan och dess otroliga egenskaper har jag tänkt att den påminner om kvinnors förmåga att ständigt anpassa sig till de mest nattsvarta och bottenfrusna omständigheter. Vår förmåga (och förbannelse) att utveckla ett kollektivt medberoende till patriarkala maktstrukturer som på olika sätt diskriminerar och trakasserar oss. Ibland så till den grad att vi tar de konstruerade argumenten och gör dem till våra egna.

I den nya säsongen av ”The Handmaid’s tale” inser huvudkaraktären June hur rätt hennes mamma alltid haft rätt när hon gång på gång påpekat faran i att kvinnor anpassar sig efter rådande omständigheter. Normaliseringens förbannelse gör att vi först när det är för sent inser att vi borde ha reagerat och gjort motstånd.

I första avsnittet i säsong två finns en tillbakablick där vi i en scen får se June bli uppläxad av en lärare på dotterns skola. June har gett dottern febernedsättande och får nu snällt finna sig i att bli uppläxad av en förnumstig lärare som predikar allvaret i att inte sjukskriva barnet. June försöker förklara att hon inte trodde dottern var sjuk, men möts av än mer beklagansvärda läten och insinuanta frågor om June jobbar heltid och om hon verkligen jobbat ända sedan dottern var bebis. June blir allt tystare när hon inser vartåt förhöret barkar, men läraren fortsätter:

”Jag förstår, mrs Bankole. Vi lever stressiga liv. Men barn är viktiga. Vi måste säkerställa att de har trygga hem. Med lämpliga föräldrar.”

Det här är som sagt en fiktiv framtidsdystopi med ett totalitärt teokratiskt styre. Ändå är det inte första gången som likheterna med vår egen tid blir plågsamt tydliga.

”Vi visste att vi gjorde något med stor integritet. Men det var definitivt inte meningen att den skulle bli så relevant för vår tid”, säger Samira Wiley (som spelar Moira) i en intervju i The Guardian.

Både i det fiktiva samhället Gilead och i vår värld är det om kvinnors kroppar som slaget står. Det är kvinnorna som får se såväl sina medborgerliga som sina reproduktiva rättigheter begränsas. Och precis som med rudan är det anpassningsförmågan och normaliseringen som gör det möjligt att förflytta gränserna.

Jag ser June bli skambelagd över att hon låtit sitt halvsjuka barn gå till skolan med en Alvedon i kroppen och minns de gånger jag själv gjort samma sak. En gång råkade jag erkänna detta i en intervju om vabb-kriget som utbryter med jämna mellanrum i många småbarnsfamiljer. Jag och den före detta jämställdhetsministern Jens Orback var intervjuade och svarade båda två var för sig att det hade hänt att vi lämnat snoriga, varma barn på förskolan under stressiga jobbperioder. Varken då eller nu (eller i Gilead) erkänner man något sådant ostraffat, och en av de som rasade var Marie Söderqvist som i Expressen skrev en krönika (22 okt 2008) med rubriken: ”Inför straff att ha sjuka barn på dagis”.

”Så länge det finns sådana som Jens Orback och Maria Sveland som tar sig friheten att ’smuggla’ in sina sjuka barn på dagis för att de råkar ha ett viktigt möte som krockar med barnens begynnande influensa, kommer daghem att vara smittohärdar. (…) Jag är beredd att stänga av, slänga ut, frysa ut föräldrar som lämnar in sjuka barn på dagis. Varför ska en förälders egocentriska världsbild och dåliga omdöme tillåtas drabba alla andra?

Jag är beredd att införa straffsatser för sådant. Förutom att det är dåligt föräldraskap borde det kunna klassas som allmänfarligt beteende.”

Jag vet inte hur många gånger jag genom åren blivit anklagad för att vara en dålig mamma och uppläxad av krönikörer som ovannämnda för att jag problematiserade det syrefattiga bottenslam där mammor förväntas övervintra i någon slags helighet, tyngda av det dåliga samvete som den här kulturen gjort till vår eviga följeslagare.

I ”The Handmaid’s tale” är det Junes radikalfeministiska mamma som är en av de få som fattar vartåt det barkar. I en av scenerna säger hon:

”Det här landet är på väg käpprätt åt helvete. Vi måste stå på barrikaderna, Inte leka mamma, pappa, barn.”

Samma kväll läser jag att Jimmie Åkesson sagt att han vill göra det brottsligt att gömma papperslösa och införa en ”civilkuragelag”, som innebär en plikt att polisanmäla en granne som hjälper någon att hålla sig undan utvisning.

Med andra ord vill han inrätta ett angiverisystem som annars brukar förknippas med totalitära stater.

I boken ”Tjänarinnans berättelse”, som ”The Handmaid’s tale” bygger på, kallar författaren Margaret Atwood normaliseringen för ”Det nya normala”. Det är en replik som Tant Lydia säger för att trösta de fångade kvinnorna i deras omskolning från fria kvinnor till tjänarinnor.

”Allt det här kommer kännas normalt för er en dag.”

Exakt så.