När jag gör försök att röra på mig så gör jag det igenom lätt vinglande rum och blixtrande smärtor i närheten av tinningarna. Alla symptom är givetvis självförvållade och min enda fråga idag är: var det värt det? Jag vet inte det. Vi började sju på morgonen...

En gång i tiden var det ett mycket stort intresse för mig och mina vänner att inmundiga ofantliga mängder berusningsdryck och vi tyckte att det var ett av de enklaste sätten att roa sig på när man bodde i lilla Kopparberg. Men med det växande träningsintresset och det faktum att man på riktigt börjar att känna av de negativa effekterna av långsiktigt festande, som man inte märkte av när man var tjugo och odödlig (försämrad kondition, sämre minne och så vidare) så har festandet, för en del av oss, minskat avsevärt. Det ska givetvis inte hindra att man kan ta sig an ett litet snedsteg då och då för att känna att man lever. Problemet är då att jag tycker att ska det göras så ska det göras ordentligt. Därav den tidiga starten. Och givetvis ska man dricka allt som man har missat under den långa tidens torka. Bra plan. Bra dag. Sämre söndag.

Jag tar mig an veckans nyhetsflöde och det var länge sedan jag såg en sorgligare läsning. Otroligt starka tjejer blir sexuellt ofredade och misshandlade, slagen kassörska, äldre herre får en pistol i ansiktet och när jag går hem på lördagskvällen brinner ett hus upp, mitt i centrala Kopparberg. Och sedan kommer jag till länet och ett helt koppel av våldtäkter på minderåriga flickor radas upp. Varav ett var på Marieberg.

Vad är det som händer? Vad i helvete är det som händer? Jag finner inga goda nyheter och i ärlighetens namn så finns det nog inga som skulle kunna få mig att sluta att tänka på alla människoöden som har blivit sönderslagna under veckan. Och så kan jag inte hindra mina tankar från att fundera ett par steg till. Vi har i regel haft en relativt lugn kommun.

Visst har vi haft vår beskärda del av fyllbultar som har pucklat på varandra och unga rebeller som förevigar sina känslor med sprayburkar på broar, väggar och butikslokaler. Men det har ändå varit på en hanterbar nivå. Men vad händer om det här hårdare klimatet inte tar slut och kommuninvånarna tar till högafflarna. Internet, Facebook och bloggar har gjort det så mycket enklare att samlas och elda upp varandra till bristningsgränsen och även om jag själv också känner mig vansinnigt arg och besviken över den senaste tidens händelser så förstår jag ändå att det aldrig blir bättre av att samlas och jaga Frankensteins monster. Men kanske vore det bra drag att börja fundera på om inte Kopparberg skulle behöva en polisstation än en gång.

Om det kan hindra en våldtäkt så är det värt det. Om det kan hindra en misshandel så är det värt det. Om det kan hindra ett dråp så är det värt det.

Det är söndag. Pannan vilar tungt i handflatan. Men jag är inte bakfull längre. Illamåendet kommer inte från sviterna av en dags alkoholintag. Ångesten kommer inte från minnesluckor.

Jag hoppas innerligt att alla utsatta och nära och kära till dem kommer igenom allt de kämpar med på grund av störda eller desperata människors handlingar. Och jag hoppas att det inte eskalerar vare sig från gärningsmän som ser en enkel lösning eller kommuninvånare som bestämmer sig för att ta lagen i egna händer.

Kopparberg är en fin plats och jag hoppas att det kommer att finnas fina människor här även en generation senare. Jag ger inte upp hoppet om oss.