Krönika: Skulle vilja gå med mina mjukisar

För några dagar sedan gick jag igenom Instagramflödet. Medan jag skrollade ner för bilderna fastnade jag för en video av en gatukonstnär som kallar sig för Max Miliciano. Gatupoesi på en betongvägg. På videon skriver hen: ”Det är inte betongmurarna som är svårast att riva ner, utan dom murarna som människorna har rest framför sina hjärtan.”

Så stod det, och jag fastnade för raderna. Jag har tänkt på det ofta och länge. Det pratas alltid om ett utanförskap, att vi står utanför något, att vi inte tillhör ”samhället”. Osynliga murar som har rests upp i våra huvuden. En gräns som skiljer oss i orten från villaområderna och innerstan.

Flera gånger har jag hört politiker som pratar om ett utanförskap och ett innanförskap. Närpoliser som spottar ur sig kommentarer om att vi har skapat ett eget laglöst samhälle utanför det ”riktiga samhället”. Arkitekter som pratar om segregerade områden. Retoriken som delar upp oss i vi och dem.

Vi måste anpassa oss till det ”riktiga samhället” säger de. Är vårt samhälle på låtsas? Är inte våra gator legitima? Varför måste vi anpassa oss och tona ner oss själva?

Jag har sett vänner bli vardagsskådisar. De förvandlas till något som inte ens de själva känner igen. Dämpar ner sina färger, blir en genomskinlig avbild av någon de tror sig behöva vara för att passa in, ändrar sin dialekt, anpassar sin gångstil.

Allt för att bli ”vanliga” så att de ska släppas in och få en del av kakan. Få bli en del av det ”riktiga”samhället.

Och vi som inte vill kompromissa vår identitet och de vi är? Vad händer med oss? Ibland hamnar vi på en annan sida. Vi förstärker bilden av orten, med all dess nytta och konsekvenser.

Ska vi skapa ett separatistiskt samhälle?

För mig vore det egentligen helt okej att få vara de vi är i lugn och ro. Att få gå med mina mjukis och foppatofflor i centrum utan att behöva bry mig. Det hade varit helt okej om inte skillnaden mellan ”vårt samhälle” och det ”riktiga samhället” vore så markant och påverkade vår levnadsstandard.

Skillnaden i dag är för‑delningen av resurser och vår grad av påverkan över detta. Para och makt. Jag ska inte behöva tänka på att mina framtida barn kommer att få sämre förutsättningar i skolan, att mina centrum rustas ner, att de stänger ner våra vårdcentraler och säljer ut våra hem.

Genom att prata om förforten som något avlägset utanför skapar man en retorik vars utgångspunkt förutsätter att vi redan är annorlunda. Att vi inte tillhör samhället. Borde inte vårt samhälle vara orten OCH innerstan?

Problemet ligger i vilka som får definiera vilka som är en del av ”det riktiga samhället”. Är min systersson inte en del av samhället för att han föddes i Alby? Är gatumusikanterna på tunnelbanan inte en del av vårt samhälle? Är de asylsökande ensamkommande barnen inte barn?

Vilka bestämmer vem som får rätten att vara människor i vårt samhälle och vem har gett dem luft egentligen?