– Försiktigt! ropar jag. Eller ropar? Det är väl snarare ett mumlande, något som jag alltid säger, i tid och otid, ta det försiktigt! Men det är långt ifrån bara jag – i alla lekparker hörs mantrat, ständigt, från alla föräldrar: Ta det försiktigt! Försiktigt nu! Oj oj, försiktigt! Som om ordet i sig skulle kunna förebygga olyckor. Som om vi vuxna då är fria från skuld om någonting skulle hända. Som om treåringen förstår vad det betyder. Hur tolkar han ordet? Håller han lite hårdare i grenarna, trampar han lite mer genomtänkt med fötterna, gör han en mogen avståndsbedömning? Eller tvärtom? Blir han mer osäker på sina val av grenar, flackar han med blicken och faller? Det är svårt att veta.

För andra sommaren i rad har vi gått i simskola utomhus. Det gick trögt. Dels för att simskolan i år, liksom förra året, hölls under de i särklass kallaste och blötaste veckorna. Och dels för att de två äldsta sönerna är exemplariskt försiktiga vad gäller vatten. Det är inte konstigt alls. Vatten är livsfarligt, det vet vi. En av de vanligaste dödsorsakerna för barn, gå inte för långt ut på bryggan! Sitt ner i båten! Försiktigt, du bottnar inte där! Det mest logiska borde vara att helt hålla sig borta från vatten, så som du gör med faror som exempelvis en tågräls, en nedfallen kraftledning eller en flock med lejon. Men inte! Plötsligt ska du kasta dig ut i det farliga, hoppa och dyka och öva dig aktivt på att inte drunkna genom att ha huvudet under vattnet. Jag har full förståelse för skepticismen i sexåringens ögon där han står i vattenbrynet och huttrar så att revbenen skallrar. Jag peppar från stranden, gör tummen upp, kom igen! Och jag minns min egen svinkalla simskola för länge sedan. Jag minns att jag hoppade och plaskade, stod på händer, dök och simmade. Tog guldgrodor och silverfiskar. Jag gjorde till och med baklängesvolter! Nej, försiktig med vatten har jag aldrig varit.  

--– Titta, nu ska mamma hämta en ring på botten, säger maken pedagogiskt till sönerna.

Vi kämpar med baddaren och jag ska föregå med gott exempel.

– Vaddå, frågar jag, menar du att jag ska titta under vattnet? Med öppna ögon?

– Ja, det är klart! 

Maken skrattar oförstående. Oj! Nej, jag vill inte, känner jag. Jag vågar inte längre! Det känns obehagligt. Jag har hittat min försiktiga vuxna bekvämlighetszon, och där vill jag helst stanna kvar. Jag kan lätt simma 1 000 meter, visst, men jag tittar ogärna under vatten. Dyker från kanten gör jag inte längre utan lång tvekan och stort obehag, vågar jag ens hoppa? Göra bomben? Nej, kommer inte på fråga, jag kan ju få en kallsup! Skulle jag över huvud taget klara av att ta baddaren i dag?

Om du hela tiden är försiktig tar du inga simmärken. Du lär dig inte heller cykla, klättra eller ens att gå. Det krävs ett visst mått av barnsligt oförstånd för att överskrida gränser, våga slå sig, få kallsupar och komma vidare i livet. Ändå envisas vi vuxna med att rabbla vårt älsklingsord försiktigt in i våra barns omogna hjärnor. Om och om igen lägger vi det som en blöt trasa över barnens upptäckarglädje och fysiska framsteg. Vi vill ju bara väl. Vi är ju bara rädda. Om barnen. Och för så många farliga saker att jag inte kan räkna dem alla. 

Treåringen tittar på mig uppifrån trädet. Han har stannat i en rörelse, som om han funderar på vad det är jag egentligen menar? Så ger han upp. Han klättrar ner, sätter sig på cykeln i stället och rullar iväg i olycksbådande fart ner för backen.

– Försiktigt! ropar jag efter honom. 

Han hör inte. Men jag ser att han håller balansen.